kan det hända och alla kan hamna där, för det kan hända när ingen sträcker ut sin hand eller händer, utan utstrakta händer, så blir det till återkommande händelser.
Det sista året
på anhörigutbildningen, började jag intressera mig för existensialismen, innanför den är allt normal, i alla lägen i livet, är det människor som drar lika erfarenheter, gamla etiketter försvinner, då
allt mänsklig är normalt. Det blev till ett nytt perspektiv, men perspektiv hjälper inte, när verkligheten knackar på och det inte var empatin som stod i dörren.
För man trodde att inget annat fanns.
För
mycket av det man tror man vet, är inte allt.