jag medge, att jag har fått bottentråla, och med öppna ögon sett hur fult det är.
Man kan köpa sig skygglappar, om en vill, men vid bottentrålning, får man ta in övergrepp, ignorerande, vem bryr
sig, om folk verkligen släpper taget då, så hade livet slutat just där, med den grymma bottentrålningen. Folk gillar inte botten och dem som är där, det är faktum att vissa folk tänker så, men dess närmare
folken är och kapar tråden nära på, så känns det också som en typ av avrättning. Empatin saknas, det är lättare att ta konversationen ovanför, spekulera och döma, den klassiska. Och på botten
hör man då bara ekon. Det värsta är att man måste förhålla sig till det resten av livet. Det känns som allt för mycket.
Som barn hade jag aldrig trott att jag skulle få se hur botten såg ut.
Och jag kan ännu inte fatta att det är på riktig det hände och hände.
Jag har faktisk dykat, och varit nere på tretti meter, det var som en helt värld öppnade sig, i vackra i färger, men sedan förstod
jag att det inte kunna fortsätta, då jag är rädd för vatten och bottnar.