hämtning

känslor som drar energi, för känslor skapar tankar eller tankeproblem, som det går att använda otrolig med energi på att lösa. Hela livet har jag försökt att göra rätt för mig, och med känslan av att det ändå inte blev bra. Det är som om det inte kommer till att vara möjligt att ändra på att försöka att ställa allt till rätta. Ärlig talat så är ingen av oss så veldig stora, jag kommer säkert till att fortsätta resten av livet med att ställa allt till rätta, för att jag inte förstår att min hypotes eller tankefälla är fel. Det är hela min grund att tro att jag måste ställa till rätta det som blev fel. Det är en typ av programmering och en egen berättelse av att komma till kort i livet.

och Södermalm? 

Ingen? Ja fullständig rätt.

Det finns ingen bak och fram, det finns inget in och ut, det finns bara ökenvandring, med hopplösa färger i rött gul och orange stenar, och jag är i färd att dö. Plötslig har de tagit bort Espressohouse där jag sa att vi skulle mötas, som vore det hela fara morgana. Jag gråter snart innan jag dör, för jag har fått två fakturor på samma resa utskriven på samma dag, jag skällde ut dom efter noter, men det satt en sten i den andra endan av telefonluren, det är moment 22 sedan fakturen är betalat, men nu är de fördubblat. Och jag som tänkte mig på ett miljömöte i pustegrend. Men jag klarar det inte. Jag ger upp, öknen vann, det finns inte vann eller vatten någotställe i den fruktansvärda öknen som de kallar Södermalm. Fult och hopplöst designat i en oändlighet av känslan av utmattning, och jag som inte brukar att ge mig så lätt, ser att slaget är förlorat, jag orkar inte in i öknen en gång till, då hittar man huvudet mitt på en lyktstolpe, uppäten av alla gamarna på Södermalm, de så kallade Södergamarna, och dom sitter ovanpå dom gula eller oranga småstenarna i denna oändliga hopplösa öken utan oaser. Och jag är blivit fullständig utmattat och utmärglat.

Och jag känner mig halvdöd, med då fyrdubbla fakturor med tanke på att jag bara är en halva.

känslorna har kommit i kapp mig ungefär decennier efter, det finns inte mera att gå på, toleransgränsen är förstråckt och jag har fått nog, det finns nog en noggräns i allas liv, där andras beteende blir till spyor i magen. Det finns ingen buffertzon eller resiliens, det är långt innanför gränsen och det känns som känslor, och känslan är att bli av med det och dem, och plågsamma och obekväma folk och alla som känner att de förtjänar mera syre än andra. Äsj, jag bygger en piggtrådsmur med så många volt i att alla väderhanor, grillas levande där, utan att någon orkar att bry sig. De får skylla sig själva och de fick precis det de bad om. Och jag glor ointressant på dem där de ligger helspiddade; nejdå jag bara skojar, jag menade det inte det bokstavligen, förståss.