känslorna har kommit i kapp mig ungefär decennier efter, det finns inte mera att gå på, toleransgränsen är förstråckt och jag har fått nog, det finns nog en noggräns i allas liv, där andras
beteende blir till spyor i magen. Det finns ingen buffertzon eller resiliens, det är långt innanför gränsen och det känns som känslor, och känslan är att bli av med det och dem, och plågsamma och obekväma
folk och alla som känner att de förtjänar mera syre än andra. Äsj, jag bygger en piggtrådsmur med så många volt i att alla väderhanor, grillas levande där, utan att någon orkar att bry sig. De får
skylla sig själva och de fick precis det de bad om. Och jag glor ointressant på dem där de ligger helspiddade; nejdå jag bara skojar, jag menade det inte det bokstavligen, förståss.