och Södermalm?
Ingen? Ja fullständig rätt.
Det finns ingen bak och fram, det finns inget in och ut, det finns bara ökenvandring, med hopplösa färger i rött gul och orange stenar, och jag är
i färd att dö. Plötslig har de tagit bort Espressohouse där jag sa att vi skulle mötas, som vore det hela fara morgana. Jag gråter snart innan jag dör, för jag har fått två fakturor på samma resa utskriven
på samma dag, jag skällde ut dom efter noter, men det satt en sten i den andra endan av telefonluren, det är moment 22 sedan fakturen är betalat, men nu är de fördubblat. Och jag som tänkte mig på ett miljömöte
i pustegrend. Men jag klarar det inte. Jag ger upp, öknen vann, det finns inte vann eller vatten någotställe i den fruktansvärda öknen som de kallar Södermalm. Fult och hopplöst designat i en oändlighet av känslan
av utmattning, och jag som inte brukar att ge mig så lätt, ser att slaget är förlorat, jag orkar inte in i öknen en gång till, då hittar man huvudet mitt på en lyktstolpe, uppäten av alla gamarna på Södermalm,
de så kallade Södergamarna, och dom sitter ovanpå dom gula eller oranga småstenarna i denna oändliga hopplösa öken utan oaser. Och jag är blivit fullständig utmattat och utmärglat.
Och jag känner
mig halvdöd, med då fyrdubbla fakturor med tanke på att jag bara är en halva.