hämtning

D-film på teve 4 fyra och skrattar, det är fullständigt juvenilt. Vi får nog vara glad föra att inga blev miljövärldsminister, eller inte blev. Tänk att skratta åt inga ting. Som ordet prutt. Tänk om han bredvid den potentiella miljövärldsministern pratade på sitt eget språk och baj betydde jag och prrutt du. Jag hade rullat på golvet av skratt, ja dött, och de fick hemlighålla dödsorsaken, som var:

Ordet prutt, punkt slut!!! 

Det här går ju inte, eller hur? Vi får vara glad att det blev inga ting av inga ting.

Och det var hela nog bara ödet, eller hur,

ut på tur och aldrig sur.

Men inte säga det till någon bara, för det var aldrig för sent att bli miljövärldsminister och om ni lovar att aldrig säga några ord, som jag börjar skratta åt, kan karriären bli spikrak.

är nått.

Det blir omöjligt att gilla alla på facebook, när det inte kommer tillbaka.

Det är omöjligt att vara lojal, om det blir envägs.

Det är omöjligt att vara snäll och snäll, om det inte kommer nog tillbaka.

Alla vill höras och det är en kamp om orden.

Det är klart att folk gillar det jag skriver, det är ganska bra skrivit, men jag orkar inte för så lite tillbaka. 

Kallas inte det integritet, mon tro?

Om de ville ha haft mig där, så hade de klarat bättre att visa det.

Det är det som kallas integritet, det är omöjligt att se på detta egentligen. 

Det att sluta att springa efter saker, blir skönt, jag har inte gjort annat ett helt liv.

Jag får ju plåga mig igenom webinar kanske, fast jag har ångest för forumet. Jag gillar inte att folk glor på mig. Och där glor det många på mig.

Det är bara inse att orden mina når inte igenom, och då blir det onödiga ordet i laget.

Jaja men det finns annat att göra, och jag behöver verkligen tid åt återhämtningen. Det är så mycket JAG i att bidraga utan att få, det är nog för mycket jag, men går att revärsera sin roll, säkert omigen och omigen, sedan jag går fem på, rätt ofta. 

Min far var i arbeiderpariet i 50 år, betalande medlem, han räddade pax förlag i från konkurs, och bidrog ekonomisk för att stödja de goda förmål. Regnskogen och mera. Efteråt var det inte en tack, inte en kondolans, fast han och vi gav allt efter begravningen, till regnskogfonden.

Det är snällt att vara så ideell, men det är osnällt att inte tacka. 

Det går en gräns i allas liv. Men att tacka är nödvändig om en ska ge. Antigen liknar jag min far, eller så har jag lärt av honom, men det innbar alltså ingen tack.

Jag var i hans begravning och kan dokumentera frånvaron av tackar, och jag skäms över mänskligheten, och jag vill inte vara någon repris, då jag tror bara inga förstår hur mycket jag har givit av min tid med, av ork och liv, för detta, och jag vill inte dö som far, utan någon tack.

Återfall kommer, sdan jag är en givmild person, men jag orkar inte att vara en dålig kopia. I och med att jag kommer ifrån en familj, som inte fungerade är jag vädlig skuldbelagt, och jag kan nog vara det, om jag får ett visst månn av respekt, men far hade ett bra jobb och det har inte jag.

Det måste vara integritet att inte serva i onödan. är inte det integritet, gottfolken?

Jag är trött och de har inte märkt min frånvaro, ju ett par stycken har, så tack till dem. 

Jag överlåter sidan min i goda händer, men till en publik som säkert inte är lojala. Lojalitet går åt både håll. Det är det som är integritet. Det blir kanske en omställning i tid och kanske inte. 

Respekt är viktig för att integritet skall uprätthållas, och den biten fattades och fattas. Några tycker om det jag skriver och visar mig det. Men i förhållandet till vad jag gör, så blir jag utmattat, jag har inte haft lojala folk runt mig, det kan man skylla på mig, men det går åt alla håll, och allting hade sin tid. Det gäller inte bara mig förresten.

Jag tar lång tid på att bestämma mig, men när jag först har gjort det, så brukar det fungera. JAg forstätter så klart, med mitt, men jag vill inte jäkta folk med orden, för det känns ovärdigt. och jag vill inte jäkta mera, nyårslöftet är att försöka sluta att stressa.

Folk får det de röstar och efterfrågar, det gäller som alltid. Och sedan jag alltid är engagerat, så får jag använda det, där jag kommer att komma mera till min rätt. 

Vad er eran nyårslöften gottfolken? Det lönar sig att planera lite granne.

och krav på 303, i stället för allt gratis + 10 000 på ica + en ny mobil, då jag pratade med dem på telefonen, så tänkte jag att det är för gott till att vara sant, och det var det.

Men varför inte säga nej då. Jag vet inte, nyfiken kanske. Det är svårt för andra och fatta om och när jag inte har det bra. Jag trauma? som alltid har ett smil och skämt på lager, inte det sista suck, men det sista skämt. Jag har aldrig betrott mig, aldrig klagat i stort, jag är egentligen oförmågen till att prata illa om andra, jag ger andra tillit, det är mig själv jag tvivlar på, intill det gränslösa, det är ju lätt att göra mig illa, med detta beteendet jag tydligen har, och i bland kan det göras vädlig illa mot någon som inte verkar sätta gräns för det. Jag tar tydligen det mesta med ett smil.

Men det finns ju så klart någon gräns. Jag har inte sagt ja det till detta, jag hörde varje ord hon sa, och sedan har de tryckt paketet in i dörinkastet och paketet går varken ut eller in. Jag passar inte in i detta samhället, det är för dumt, samhället alltså, och liberal kan jag inte bli, detta är ett norskt firma, och jag tyckte bättre om normänn med jantelag, än utan själ. De har fördelat sin själ i varje imkomna krona på oljefonden, och självet är i miljarder bitar, det lutar åt själlöst. Detta normänn?, det har blivit så, egentligen är detta skämmigt, men de verkar inte förstå det. De har blivit så många där utan själ, och det blir jag som inte platsar. Varken här eller där. Min personlighet blir udda i mordernt samhälle. Jag kan inte simma i stimm, det vill säga att jag måste göra något ut ifrån min egen personlighet, och det kommer inte till att vara någon som trycker en tub fast i någons dörrspräck.

Kanske är inga på väg till att bli någonh. Samhället har blivit lortigt, allting är sänkt på en niva där både normen och normänn är på lägsta nivån, och visst har jag normkritisk bliven. Det går ju verkligen inte att låta vara att bli. JAg måste fatta att jag inte tillhör normen eller normännen. Min standard är annorlunda, jag har ju alltid förstått det, men är över-ivrig på att vara normal. Eller inkluderat hos allt och allah.

Fast innuti vet jag att det inte vill fungera, sedan jag inte och har aldig varit en del av det som är. Jag är den som säger högt till om orätter, alltid, det är inte mormen eller normalt, och jag vägrar inse att jag är speciell och att det är speciellt, men innan jag inser det, för jag tror fortfarande att jag vill vara mitt i normen.

Så det kommer riktig många tuber nertryckt i postlådor eller i andra lådor tills...

Suck! För jag vill inte ha tuber tryckt fastklämd i dörren...

Jag var på Ica i dag, och får problem för den är överfylld med kvalitevaror billiga, medan de insetter en preident i Brasilien, som inte kommer att skydda naturarvet, hur länge till varar denna överfloden, eller överflödet, jag mår inte bra av det häller längre. Jag behöver komma bort ifrån träsket, för ingenting rimmer längre.