hämtning

går åt två håll, stödet lika så.

Något måste ha gått riktig snätt då jag växte upp, för kraven är så förskjutna, så jag skall visa vänskap, men var blev det nu av stödet för det jag står för? Stödet år mitt håll? Vänskap och bekräftelse åt mitt håll? Var var nu alla som tycker att jag är en vän? Som försvarar mig? Flera har utpekat mig som vän, men var är JAG i det hela, vänligheten till mig, okey några få är det, i Sverige, Norge och Danmark, det är några få kvar i alla mina skandinaviska länder, som jag har bott i, fem av dem är inte på facebook, och fem är, det ser lite lite gläst ut. Det blir ungefär som Agatha Christies bok om de 10 på ön, eller tretton till bords, där en och en och en föll ifrån, men det som är den hårda kärnan, kanske stannat där, och då är vi över i en annan berättelse.

Kankse till och med i de tre musktörer, där led-orden var, en för alla och alla för en.

Livet har som tur olika berättelser.

Några är fina alldeles på riktig.

Ganska troligen.

en stod upp för något, dess flera motgånger.

Självklart säkert?

Nu orkar jag inte mera ett tag, hur i all världen hanterar jag det jag tycker jag ansvarar för. 

Hur i all värdlen balanserar man igenom, alla jag känner flyger hit och dit, mina åsikter och värderingar och den jag är och det jag har, var liksom bara noll värd i tiden.

Om nu tiden är mallen för allting, så vore det bra att inte visa upp sig i sina dåliga tider.

Det känns inte som är min tid, klockan går i revers och jag sitter parkerad alledeles fel.

Jag orkar inte på det just nu, som går åt.

Går åt och går åt och går åt.

Som en klocka som kommer för att gå åt gå åt gå åt gå åt.

Sukk, jag får backa för tiden ett tag.

Ba cka ba cka ba cka ba cka

säger tiden