hämtning

mötta jag Jenny, finaste Jenny ifrån Hagaberg, som var så fin innuti och ytutti, han hade fått huntingtons och hade ingen familj kvar, och sjukdommen satt hon helt fast i utanpå och innuti, vad gör man då, man gråter, för att man kan gråta över andras ensamhet, och det var det jag gjorde, jag grät för hennar skuld, men det får hon nog aldrig veta. Då man egentligen inte kan ragera så öppet så andra ser det.

är kluriga, de kommer som post nord, som reaktioner decennier efter de skulle, ofta utlösta av liknande händelser, hösten 2017 förvann det mesta i lägenheten och min svärfar dog, jag skulle så gärna ha varit där, då jag tyckte om mina svärföräldrar, känslor bryr sig inte om avtånd eller närhet, och innan dess höll det mesta på att försvinna ur mitt liv. För att man bär en ryggsäck och inte springer fort nog så kan man inte använda sig av det. Det är elakt att anävnda sig av det. Och hösten 2017, spydde jag och det gav aldrig med sig, det blev kronisk. Ett tillstånd. Att det är inget att gråta över, jaja jag vet det, jag ville blivit överraskat om folk gråt för min skuld. Det vore hemskt ovant och jag ville blivit rädd och undrat om personen var sjuk och behövde åka till akuten, och jag skulle följe med till akuten, i fall den behövde det. Alla behöver någon, men sedan får man vara den någon som folk behöver. Fattigdom lär en att ge, då inte enbart mätt i pängar, men mätt i erfarenheter mera kanske.

ha tänkt att jag skulle bygga upp, det andra hade förstörd, nej det funkar inte så, det blir i grunden meningslöst murstenslönnlöst. Det funkar den dagen folk tar sitt ansvar, eller så ville de inte ha någon framtid, det är inte någons ansvar, det är inte alarmistisk det är inte aktivism att ville överleva, det kallas livet, att överleva, livslust, det är motsatsen, att detta inte väcker tårar, nehej, men det får vi nu se på, eller bli två om, som flugan sa då den hängde i klistret.