är kluriga, de kommer som post nord, som reaktioner decennier efter de skulle, ofta utlösta av liknande händelser, hösten 2017 förvann det mesta i lägenheten och min svärfar dog, jag skulle så gärna ha varit
där, då jag tyckte om mina svärföräldrar, känslor bryr sig inte om avtånd eller närhet, och innan dess höll det mesta på att försvinna ur mitt liv. För att man bär en ryggsäck och inte
springer fort nog så kan man inte använda sig av det. Det är elakt att anävnda sig av det. Och hösten 2017, spydde jag och det gav aldrig med sig, det blev kronisk. Ett tillstånd. Att det är inget att gråta över,
jaja jag vet det, jag ville blivit överraskat om folk gråt för min skuld. Det vore hemskt ovant och jag ville blivit rädd och undrat om personen var sjuk och behövde åka till akuten, och jag skulle följe med till akuten,
i fall den behövde det. Alla behöver någon, men sedan får man vara den någon som folk behöver. Fattigdom lär en att ge, då inte enbart mätt i pängar, men mätt i erfarenheter mera kanske.