mötta jag Jenny, finaste Jenny ifrån Hagaberg, som var så fin innuti och ytutti, han hade fått huntingtons och hade ingen familj kvar, och sjukdommen satt hon helt fast i utanpå och innuti, vad gör man då, man
gråter, för att man kan gråta över andras ensamhet, och det var det jag gjorde, jag grät för hennar skuld, men det får hon nog aldrig veta. Då man egentligen inte kan ragera så öppet så andra ser
det.