hämtning

i mänskligheten.

Jag har delat ut valmaterial, och den sociala sidan var helt dominerande. Den finns inte rädd folk, den söker alltid det gemensamma, är politisk helt ovass, och den trivs. Jag har varit väldig duktig på hitta det gemensamma, den finns inte politiska arg, den söker harmoni och den försöka lugna motsatser och aggressioner. Den söker det gemensamma oavsett åsikter. Den passar inte ihop med någon rädsla för att bli sedd, denne sidan är inte rädd för det. Det stämmer inte alls med någon rädsla, den är för lite rädd, och jag antar att en gång i tiden, passade det inte att inte vara rädd andra, jag vet inte sedan jag minns konkret, den sidan antar att folk är snälla, vill vara snälla och vill inte illa. Jag inser att jag inte förstår, troligen har också båda familjer fungerat i perioder, och att jag sträcker inte till för att förstå. Jag mår gott av att möta folk, sedan vänligheten smittar. Jag trodde jag kunde lösa allt med logiken, det kan jag inte. Sedan jag har försökt det över år. Jag förstår inte och troligen finns det skygglappar både här och där och åt olika håll. Det vore bra med större skepsis i bland och mindre rädsla, där i mitten kanske hade det varit bättre att finnas till. Ja i mitten av rädslan och orädslan. Jag tycker själv att det hela är ganska otroligt.

2017 råkade jag igen ut för samma känslan av utsatthet som jag kände som barn, för mig kom det helt oväntad, och jag blev jättesjuk, jag slutade att sova, kräks i tre veckor, hade -250 kronor på kontot i tre veckor, hade ingen mat, tappade förmågan till att kommunicera muntlig och var övertygad om att jag skulle dö, skräcken förlamade kroppen och medvetandet försvann gradvis, det var rakt in i ett skräckkabinett, jag hade glömt bort, och atr sitta i Nobelmiddagen blev en som en mindre fara. Det hela var för mig helt ologisk, och reaktionen var långt utom all sund förnuft och då är jag ganska förnuftig, samtidig som jag inte ville att andra skulle få se hur illa det var, måtte jag ha hjälp, här kommer Anna och vården på. Två år efter vaknar jag varje natt med hela högra armen låst, skräcken som förlamar benen och sedan var jag livrädd för att bli sedd. Det senaste börjar avta, men allt det andra följer vardag och natt och är otroligt plågsamt. Men det som fungerar bäst är att skriva, den förmågan blev minst påverkad. Jag hade aldrig trott att detta tillståndet var möjlig om jag inte upplevde det, och det mest konstiga är att folk flest inte märker något.

en har grundurs ett i livet, men tappar bort det pga trauman, och sedan får brister i grundkurs 2, 3 och 4 och 5 i livets skola, man hänger efter, och då jag började själv att söka hjälp för bristarna, så var det så mycket jag inte kunde här och nu, att jobbet landade där. Jag var mera eller mindre stum och det är inte någon fördel på arbetsmarknaden precis. Därför var det lätt att plugga och sedan ta examen, men då det blev Masternivå ställdes det störra krav, och sedan jag faktisk inte sa nästan något högt, så blev jag säkert betrakad som lika dum som jag kände mig. Det blev omöjligt, sedan jag kunde kommunicera om jag kände någorn väl, men inte om det var mera än två eller tre i samma rum. Mutism, kallas det, tror jag. Och samtideg i nära samatal verkade jag normal, så då blev det problem med att förstå att jag hade problem. Samtidig var jag med överallt, på studentsammanhanger, på föreläsningar och festar, osv osv osv, där jag tyst satt och betraktad imponerad allt folk fick till, de satt mitt i bland andra och pratade, jag trodde det var högste begåvning, och det var inte egentligien så väldig roligt. Men det sa jag aldrig högt. Men samtidig i studietiden i Trondheim och Bergen så var det också folk som måste ha sätt något som jag inte såg, och som följer med vidare. Ja, märkligt sedan jag var så extremt obegåvad, enligt hur jag tänkte. Och jag är fortfarande inte så begåvad när det kommer till stora forum med främmande, och det är väl där jag kan klanta till det riktig, på något finurligt sätt. Konceptet att inte ville bli sedd, blir löjligt i stora försmalingar, om en nu gärna är överallt och inte vill bli sedd, det bjuder in till klantigheter, sedan jag faktisk inte är helt stum. Och sedan jag inte ville bli sedd, så måste en gömma sig i församlingar, grå mus- konceptet kan fungera, men det känns lite trist, och jag pratar lätt med folk på tvåmandhand, men i församlingar kan alla hämningar komma på, och kroppen spänner sig och jag börjar tänka flyktvägar. Att vara innespärrad på en Nobelmiddag, med kameror i ansiktet är den maximala ångest-tanken, jag har skydd kameror sedan jag var liten. Bara tanken höjer skräcknivån i mig, och att sitta nära kungen där kamerorna följer varje matbit en har i sig, ger rysningar i hela mig. Det måste vara lika med att bli hängd, och hamna i den elektriska stolen, utan nåd, blottad och framvist och, ja och vad? Det är simpelthen bara en upplevelse innan man går den säkra döden i möte. Själva tanken medför spänningar i kroppen. Hur kunde det bli så, ja just det är det jag fick ta hjälp med att prova att förstå, sedan jag inte kunde förstå min egen obegåvning, i livets skola. I dag kan jag prata ner stackars Anna, som är den jag möter oftast i dag, men skräcken för att bli sedd har varit maximal, bli sedd? vad är farlig med det? JA det vet jag inte, men jag vet bara att det är fruktansvärd farligt.