2017 råkade jag igen ut för samma känslan av utsatthet som jag kände som barn, för mig kom det helt oväntad, och jag blev jättesjuk, jag slutade att sova, kräks i tre veckor, hade -250 kronor på kontot
i tre veckor, hade ingen mat, tappade förmågan till att kommunicera muntlig och var övertygad om att jag skulle dö, skräcken förlamade kroppen och medvetandet försvann gradvis, det var rakt in i ett skräckkabinett,
jag hade glömt bort, och atr sitta i Nobelmiddagen blev en som en mindre fara. Det hela var för mig helt ologisk, och reaktionen var långt utom all sund förnuft och då är jag ganska förnuftig, samtidig som jag inte ville
att andra skulle få se hur illa det var, måtte jag ha hjälp, här kommer Anna och vården på. Två år efter vaknar jag varje natt med hela högra armen låst, skräcken som förlamar benen och sedan
var jag livrädd för att bli sedd. Det senaste börjar avta, men allt det andra följer vardag och natt och är otroligt plågsamt. Men det som fungerar bäst är att skriva, den förmågan blev minst påverkad.
Jag hade aldrig trott att detta tillståndet var möjlig om jag inte upplevde det, och det mest konstiga är att folk flest inte märker något.