hämtning

var som jag minns så var der fullständigt orimliga krav, och allt blev sänkt oavsett, det fanns inget stöd, men ständiga påhopp, oförutsägbart på olika sätt, kyla, och jag satt i timmar och hörde på klagan men fick inte utrycka någon, plågsamma timmar i väntan på utbrott, utlämnat ensamlämnad ogillad kvarglömd utsatt och ensam skräck likgiltighet frånvaro bortvändhet skuldbeläggande skambeläggande osv osv ja stort sätt var det inom familjen.

Det var som att bo i spökhuset på tivolit och aldrig komma ur.

Den måste ha innehållit något mera också, men det har jag glömt bort.

väldig social och har ingen glädje av att skrämma bort folk, känna mig för mera eller för mindre. Önskan är att bara få vara, utan folk som attackerar eller att det finns horribla konekvenser av att vara. Det är kanska en enkel önskan, men det verkar inte vara så lätt, blev min erfarenhet.