var som jag minns så var der fullständigt orimliga krav, och allt blev sänkt oavsett, det fanns inget stöd, men ständiga påhopp, oförutsägbart på olika sätt, kyla, och jag satt i timmar och hörde
på klagan men fick inte utrycka någon, plågsamma timmar i väntan på utbrott, utlämnat ensamlämnad ogillad kvarglömd utsatt och ensam skräck likgiltighet frånvaro bortvändhet skuldbeläggande skambeläggande
osv osv ja stort sätt var det inom familjen.
Det var som att bo i spökhuset på tivolit och aldrig komma ur.
Den måste ha innehållit något mera också, men det har jag glömt bort.