en har grundurs ett i livet, men tappar bort det pga trauman, och sedan får brister i grundkurs 2, 3 och 4 och 5 i livets skola, man hänger efter, och då jag började själv att söka hjälp för bristarna, så
var det så mycket jag inte kunde här och nu, att jobbet landade där. Jag var mera eller mindre stum och det är inte någon fördel på arbetsmarknaden precis. Därför var det lätt att plugga och sedan ta examen,
men då det blev Masternivå ställdes det störra krav, och sedan jag faktisk inte sa nästan något högt, så blev jag säkert betrakad som lika dum som jag kände mig. Det blev omöjligt, sedan jag kunde
kommunicera om jag kände någorn väl, men inte om det var mera än två eller tre i samma rum. Mutism, kallas det, tror jag. Och samtideg i nära samatal verkade jag normal, så då blev det problem med att förstå
att jag hade problem. Samtidig var jag med överallt, på studentsammanhanger, på föreläsningar och festar, osv osv osv, där jag tyst satt och betraktad imponerad allt folk fick till, de satt mitt i bland andra och pratade, jag
trodde det var högste begåvning, och det var inte egentligien så väldig roligt. Men det sa jag aldrig högt. Men samtidig i studietiden i Trondheim och Bergen så var det också folk som måste ha sätt något
som jag inte såg, och som följer med vidare. Ja, märkligt sedan jag var så extremt obegåvad, enligt hur jag tänkte. Och jag är fortfarande inte så begåvad när det kommer till stora forum med främmande,
och det är väl där jag kan klanta till det riktig, på något finurligt sätt. Konceptet att inte ville bli sedd, blir löjligt i stora försmalingar, om en nu gärna är överallt och inte vill bli sedd, det
bjuder in till klantigheter, sedan jag faktisk inte är helt stum. Och sedan jag inte ville bli sedd, så måste en gömma sig i församlingar, grå mus- konceptet kan fungera, men det känns lite trist, och jag pratar lätt
med folk på tvåmandhand, men i församlingar kan alla hämningar komma på, och kroppen spänner sig och jag börjar tänka flyktvägar. Att vara innespärrad på en Nobelmiddag, med kameror i ansiktet är
den maximala ångest-tanken, jag har skydd kameror sedan jag var liten. Bara tanken höjer skräcknivån i mig, och att sitta nära kungen där kamerorna följer varje matbit en har i sig, ger rysningar i hela mig. Det måste
vara lika med att bli hängd, och hamna i den elektriska stolen, utan nåd, blottad och framvist och, ja och vad? Det är simpelthen bara en upplevelse innan man går den säkra döden i möte. Själva tanken medför spänningar
i kroppen. Hur kunde det bli så, ja just det är det jag fick ta hjälp med att prova att förstå, sedan jag inte kunde förstå min egen obegåvning, i livets skola. I dag kan jag prata ner stackars Anna, som är
den jag möter oftast i dag, men skräcken för att bli sedd har varit maximal, bli sedd? vad är farlig med det? JA det vet jag inte, men jag vet bara att det är fruktansvärd farligt.