hämtning

inte att veta, det är långt värre att vara ovetande.

Våld mot barn är inte ovanligt, och många såkallade loosers har varit utsatta tidigt i livet. 

Kunskapen har hos mig givit empati för alla dem som inte blev vällyckade, empatin min rymmer ungefär alla.

Denna kunnsskapen äger jag och vem blir inte mera empatiska när de leser detta, på norskan: https://voldsveileder.nkvts.no/blog/innhold/hva-er-vold-mot-barn/konsekvenser/

Det är med denna kunskapen mitt sociala medvetande har utveclas. Det går inte att straffa människor med social utestängning och fattigdom, med orimliga mallar om att fungera efter normen. Och den delar ni med mig troligen, när folk flest börjar skaffa sig mera och mera kunskap. Jag började läsa fars böcker om utrotningen under andra världskriget och det formade mitt sociala medvetande i en empatisk riktning. Det var grymt men gav en parallell till det egna livet och skapade en bild av hela världen och en förståelse.

Via kusinen, böcker, egna intressen, nya fokus och alltid söka möjligheter gick det att hanka sig vidare, alltid mot ljuset. Jag hade troligen gått åt skogen med, om dessa hankpunkterna inte hade funnits. Jag kan inte vara större än jag är, och det var nog nära ögat.

Så därför är det orimlig att straffa folk efter orimliga skolbetyg och andra orimliga krav, det är ett privilegium att ha hälsan, så det borde man tacka för, i stället.

Att aldrig ge sig på barnen är en moralkodex, en skall aldrig utsätta redan utsatta barn, och enligt min erfarenhet, så är det att straffa barnen för underprestationer med dåliga betyg, ren barnmisshandel. Alla barn kan något, och det hela är fruktansvärd orimligt.

Det skapar helt stora onödiga skilnader på barnen efter loosers eller inte.

Det blir liksom aldrig okej att ge sig på barnen.

Och betygssystemet liknar en straffanstalt.

Och straffen sonas livet ut.

Även den orimliga.

i all orimlighet.

För alltid.

Looser

står

det

på

g

r

a

v

e

n

.

normal så döljer man aldrig övergrepp på sitt eget barn.

Jag tycker att för vissa saker finns det inte någon förlåtelse, tänk att dölja det ett helt liv, så att vi alla fick vandra alldeles själva, utan att känna någon gemenskap med varandra. 

Begår jag mened, när jag säger detta, troligen inte, då det inte finns mycket som talar mot det.

Det är ju säkert inget nytt i världshistorien, men det har reducerat min livskvalité till närmast det obefintliga.

Det var inte alls ok.

I dag fick jag födelsepresent ifrån min kusin, hon var räddningen som barn, med bilder ifrån morsslekten, och det blir som vidare vandringar i gamla trädgårdar och häckar.

Anna min gammalmormor är ljus och mannen Helge, är helt mörk, slekten kommer delvis öst ifrån.

Min morfar dog 6/12-1966, min morfars slekt är ljushåriga och jag vet inget om han, egentligen. Gården de bodde på var okuperad under hela andra världskriget.

Och min kära moster Gunvor, vad fin hon var som barn. Otrolig söt liten tjej.

Ett gemensamt bilde finns av oss alla kusiner, och sedan var det hela punkt slut.

Och självklart finns det förlåtelse, men man måste be om den för att få den. Annars får man den inte.

De kallade upp mig efter Anna, min gammelmormor, och namnet betyder nåd, sedan har jag alltid haft lätt för att förlåta andra, och bara gå vidare.