hämtning

och lägger det bara till handlingarna.

Det som jag drog som erfarenhet som barn var att ingen kom när en behövde de.

Denna erfarenheten gör en även som vuxen när en behöver folk som mest, det är nästan komisk hur skraja de blir och hjälplösa, därför var det bra att Anna fanns, som inte finns rädd, och det finns inte något att vara rädd för häller, så det hela är lite, men bara nästan komisk.

Om en fölorar någon eller får canser, så börjar världen gå på andra sidan av gatan.

Rolig är det inte, men jag har inte tänkt sitta såhär resten av mitt liv förstår ni, och det förstår ni väl?

jag klarar inte att uthärda det, pling pling pling säger så ramlar det in ting, som inte borde vara där samtidig. Det finns så många saknader bakom, det är allt ifrån appelsinen de andra fick med sig på skolresor, det är ju helt absurda saker som appelsiner? Jaja jag vet i dag att man överlever, det är ett gammalt tillstånd av överbelastning, det var faktisk inte lätt att vara barn den gången häller.

Och appelsinen blir som ett lite symbol.

På allt.

bort det mesta, så det var då oturen att någon behövde riva upp alla såren.

Men så är det med livet, att man kan inte bestämma över det.

Men man skall inte leva i det, då kommer man inte förbi det.

Det har varit för illa till att ta in det, 

och troligen är inte det meningen. Det är inte där livet är, och inte skall det sluta där häller.

Livet börjar helt andra ställen.

Jag känner tyngden när jag skriver, för det känns alldeles outhärdligt.

På ett sätt kan man regulera problemen med vad man skriver.

Jag stannar i eländet i kväll, och ser om jag överlever det.