bort det mesta, så det var då oturen att någon behövde riva upp alla såren.
Men så är det med livet, att man kan inte bestämma över det.
Men man skall inte leva i det, då kommer man
inte förbi det.
Det har varit för illa till att ta in det,
och troligen är inte det meningen. Det är inte där livet är, och inte skall det sluta där häller.
Livet börjar helt andra ställen.
Jag känner tyngden när jag skriver, för det känns alldeles outhärdligt.
På ett sätt kan man regulera problemen med vad man skriver.
Jag stannar i eländet i kväll, och ser om jag överlever
det.