normal så döljer man aldrig övergrepp på sitt eget barn.
Jag tycker att för vissa saker finns det inte någon förlåtelse, tänk att dölja det ett helt liv, så att vi alla fick vandra alldeles
själva, utan att känna någon gemenskap med varandra.
Begår jag mened, när jag säger detta, troligen inte, då det inte finns mycket som talar mot det.
Det är ju säkert inget nytt i världshistorien,
men det har reducerat min livskvalité till närmast det obefintliga.
Det var inte alls ok.
I dag fick jag födelsepresent ifrån min kusin, hon var räddningen som barn, med bilder ifrån morsslekten, och det blir
som vidare vandringar i gamla trädgårdar och häckar.
Anna min gammalmormor är ljus och mannen Helge, är helt mörk, slekten kommer delvis öst ifrån.
Min morfar dog 6/12-1966, min morfars slekt är
ljushåriga och jag vet inget om han, egentligen. Gården de bodde på var okuperad under hela andra världskriget.
Och min kära moster Gunvor, vad fin hon var som barn. Otrolig söt liten tjej.
Ett gemensamt bilde
finns av oss alla kusiner, och sedan var det hela punkt slut.
Och självklart finns det förlåtelse, men man måste be om den för att få den. Annars får man den inte.
De kallade upp mig efter Anna, min gammelmormor,
och namnet betyder nåd, sedan har jag alltid haft lätt för att förlåta andra, och bara gå vidare.