inte att veta, det är långt värre att vara ovetande.
Våld mot barn är inte ovanligt, och många såkallade loosers har varit utsatta tidigt i livet.
Kunskapen har hos mig givit empati för
alla dem som inte blev vällyckade, empatin min rymmer ungefär alla.
Denna kunnsskapen äger jag och vem blir inte mera empatiska när de leser detta, på norskan: https://voldsveileder.nkvts.no/blog/innhold/hva-er-vold-mot-barn/konsekvenser/
Det är med denna kunskapen mitt sociala medvetande har utveclas. Det går inte att straffa människor med social utestängning och fattigdom, med orimliga mallar om att fungera efter normen. Och den delar ni med mig troligen, när
folk flest börjar skaffa sig mera och mera kunskap. Jag började läsa fars böcker om utrotningen under andra världskriget och det formade mitt sociala medvetande i en empatisk riktning. Det var grymt men gav en parallell till det egna
livet och skapade en bild av hela världen och en förståelse.
Via kusinen, böcker, egna intressen, nya fokus och alltid söka möjligheter gick det att hanka sig vidare, alltid mot ljuset. Jag hade troligen gått åt
skogen med, om dessa hankpunkterna inte hade funnits. Jag kan inte vara större än jag är, och det var nog nära ögat.
Så därför är det orimlig att straffa folk efter orimliga skolbetyg och andra orimliga
krav, det är ett privilegium att ha hälsan, så det borde man tacka för, i stället.
Att aldrig ge sig på barnen är en moralkodex, en skall aldrig utsätta redan utsatta barn, och enligt min erfarenhet, så
är det att straffa barnen för underprestationer med dåliga betyg, ren barnmisshandel. Alla barn kan något, och det hela är fruktansvärd orimligt.
Det skapar helt stora onödiga skilnader på barnen efter loosers
eller inte.
Det blir liksom aldrig okej att ge sig på barnen.
Och betygssystemet liknar en straffanstalt.
Och straffen sonas livet ut.
Även den orimliga.
i all orimlighet.
För alltid.
Looser
står
det
på
g
r
a
v
e
n
.