hämtning

som dödar jorden.

på kursen i bevarandebiologi vid Uppsala Univversitet, lärde jag att vi är i det sjette massutrotande av livet på jorden, 75 %, ja procent, av alla arterna är på väg ut. Och allt är på grund av vår livstil, allt vi har på oss och köper dränker jorden i plast, mikroplast, farliga kemikalier, och vi bygger shoppingcentrum där de andras liv är, de små varelser. Våra egon är så stora, att all vår smink tar död på alle de andra, och vår bil och vår båt osv osv. Och livsstilen skapar klimatändringarna, som tar död på arterna med

Men varför hamnar jag, som är lite för inkännande alltid på dessa kursen? Det är nog predestinerad: Från för tungt har jag kommit, och till för tungt gick jag. Någon måste vara där med, men hade alla mina nära och kära stått med mig, så hade det inte blivit för tungt.

Det gäller att bryta vissa lagbundenhet, jag vill inte stå ensam i det mera, det är det som gör det för tungt. Tyngder är gjorda för att delas, och då när det delas, så är det långt lättare att lösa dem.

Det är upp till var och en däremot, vem man låter stå ensamma med vad.

på soffan, bang, då jag liksom satt i en bil på väg ur vägen, bang. 

De två sista åren har inte varit så roliga för min del, innan dess var det på framfart.

Jag lärde mig under uppväxten av att jag kunde se situationen utifrån, jag hade inte speglar, så jag använde mig av min egen förmåga att kunde se/värdera situatiationen utifrån. Jag var inte Bridget då, det tog all energin och jag var tyst och inåtvänd. Jag uppfostrade mig på det sättet, blev ganska hård mot mig själv, när jag inte klarade mina egna mått. Men jag trodde samtidig att det gjorde alla andra med. Jag upplevde mycket livet som en cliffhanger, jag har inte haft någon behov för att leka med livet. Jag har upplevd det för allvarligt till det.

&

Många har gillat mig bättre då jag var tyst, sedan man tror att det är sä stort, det som inte sägs.

Det att göra folk besvikna är inte så roligt, men man är någon, och jag är mera än tyst. Att jobba under någon och för någon, passar inte för mig, jag vet det låter individualistisk och högferdig, men jag behöver alltid se bakom, sedan jag ändå kommer att fokusera där, jag är väldig säkerhets-orineterad och tar stort ansvar, så jag ser att springa för andra, är inte förenligt med den jag är. Jag bedömmer situationer, och behöver därför tillräckligt med infomation, för att känna mig säker. Jag passar till att ta ansvar, i proportional mängd, sedan jag är ansvarsfull.

Så då är jag inte fullt och helt som Bridget, ändå.

Och det får vi vara glada för, eller inte.

&

Efter att läst fars böcker, har jag blivit global, jag intresserar mig även för det långt bort. Och sedan förstår jag långsamt, att en kommer inte bli gillad av alla för det en gör. Inte på denna nivån. I bästa fall får en beundran, och det skall mycket till, åsikter har det med sig att en placeras efter trånga ramar, där allting värdares efter egna preferenser, för det gör vi alla. Så är det bara. För åsikter kan man få beundran för att man försvarar någons åsikt, eller man är fullstädnig kunskapskunnig, eller har nya tankar som passar i det rådande tänkande osv osv. En typisk ledare, har fått gehör för åsikterna. Men det vill alltid stå i vägen för många, och det är bara möten mellan folk som kan passera den spärren. För i möten gör bekräfter man den andra och blir bekräftad, och åsikter får mindre värden, fast självklart har de alltid en inverkan. Möten sker vid att en accpeterar personens personlighet, och innan för dessa ramar kan en utvecklas, och den som är öppen, får frihet för sina tankar. Möten är det jag gillar, för då möts en och sedan vet en vem den är. I möten finns det respekt, för fast man inte delar åsikterna helt, så har man mött det mänskliga i personen, och det är nog där livet blir till. Det är det mänskliga som trots allt binder ihop människor.

Överallt.