på soffan, bang, då jag liksom satt i en bil på väg ur vägen, bang.
De två sista åren har inte varit så roliga för min del, innan dess var det på framfart.
Jag lärde mig
under uppväxten av att jag kunde se situationen utifrån, jag hade inte speglar, så jag använde mig av min egen förmåga att kunde se/värdera situatiationen utifrån. Jag var inte Bridget då, det tog all energin
och jag var tyst och inåtvänd. Jag uppfostrade mig på det sättet, blev ganska hård mot mig själv, när jag inte klarade mina egna mått. Men jag trodde samtidig att det gjorde alla andra med. Jag upplevde mycket livet
som en cliffhanger, jag har inte haft någon behov för att leka med livet. Jag har upplevd det för allvarligt till det.
&
Många har gillat mig bättre då jag var tyst, sedan man tror att det är sä
stort, det som inte sägs.
Det att göra folk besvikna är inte så roligt, men man är någon, och jag är mera än tyst. Att jobba under någon och för någon, passar inte för mig, jag vet det
låter individualistisk och högferdig, men jag behöver alltid se bakom, sedan jag ändå kommer att fokusera där, jag är väldig säkerhets-orineterad och tar stort ansvar, så jag ser att springa för andra,
är inte förenligt med den jag är. Jag bedömmer situationer, och behöver därför tillräckligt med infomation, för att känna mig säker. Jag passar till att ta ansvar, i proportional mängd, sedan jag
är ansvarsfull.
Så då är jag inte fullt och helt som Bridget, ändå.
Och det får vi vara glada för, eller inte.
&
Efter att läst fars böcker, har jag blivit global, jag intresserar
mig även för det långt bort. Och sedan förstår jag långsamt, att en kommer inte bli gillad av alla för det en gör. Inte på denna nivån. I bästa fall får en beundran, och det skall mycket till,
åsikter har det med sig att en placeras efter trånga ramar, där allting värdares efter egna preferenser, för det gör vi alla. Så är det bara. För åsikter kan man få beundran för att man försvarar
någons åsikt, eller man är fullstädnig kunskapskunnig, eller har nya tankar som passar i det rådande tänkande osv osv. En typisk ledare, har fått gehör för åsikterna. Men det vill alltid stå i vägen
för många, och det är bara möten mellan folk som kan passera den spärren. För i möten gör bekräfter man den andra och blir bekräftad, och åsikter får mindre värden, fast självklart har
de alltid en inverkan. Möten sker vid att en accpeterar personens personlighet, och innan för dessa ramar kan en utvecklas, och den som är öppen, får frihet för sina tankar. Möten är det jag gillar, för då
möts en och sedan vet en vem den är. I möten finns det respekt, för fast man inte delar åsikterna helt, så har man mött det mänskliga i personen, och det är nog där livet blir till. Det är det mänskliga
som trots allt binder ihop människor.
Överallt.