hämtning

Ja den kan ju även vara längre i våra dagar, hela året försåvitt. Särskilt nu då alla skall jobba bara mindre och mindre.

Personligen tror jag att lediggången är roten till allt ont? Ja och att arbetet är en välsignelse som min far sa? Och att negativ överskottsenenrgi tar sig ut i härverk. Fysisk är man gjorda för att arbeta, man behöver inte vara slav för att arbeta. Det vill säga att någon annan tar din inkomst.

Och nu har det igen bytts ut lite på gullmarsplan, say no more, men motsatser var det inte. Det är mera glädjen av att trampa i ett getingebo, och sedan ser man reaktionen. Den brukar vara rent automatisk, reta och sticka, retas och stickas, retas och sticka. 

Ja ja något måste man ju göra med så mycken ledig tid.

Eller hur gottfolken?

Att stirra i väggen är också en syssel, som ingen orkar i längden.

🌱

De frågar folk om fel saker, det går att ge ganska mycket egentligen, sedan förmågor är en förmögenhet, men om man frågar om pengar andra än rika folk, så börjar man att likna dem som man försöker frigöra sig ifrån. Det är inte så bra att använda de medel som de bemedlade använder. 

Man blir snart penga-uppkrävare, i en värld där pengar användas som bräckmedel.

Man skall helst inte delta för mycket på det man inte gillar.

🌱

För sedan måste en även vara imötegående, nu sträcker SVT och Expressen ut en bjudande hand om att vara deltagagnde i klimatdebatten. För om en bara vill stridas, så kommer det hela att sluta där. 

Att veta när en skall gå andra i möte är jättesvårt. För att det kräver andra svar eller lösningar av en, än dem en vanligen tyr till. I vissa lägen måste man ta till andra medel än de som faller lätt för en, även konsten att gå andra i möte. Jag hoppas miljörörelsen klarar att ta emot utsräckta händer. 

Annars mötes bara inga, och vem tjänar på det?

Frågan går vidare och inlämningsfristen är inte lång.

Tvärrhet fungerar bara till en viss punkt.

Som kallas tvärlåsning. Eller tvärstop. Sedan var det inget där, som var värt att stanna för.

🌱

Det verkar vara bara inga, som gör det en tycker att andra måste eller bör göra eller vara. En får tydligen vara DEN själv. Det är tydligen ganska krävjande att leva, om en verkligen tar livets lagar på högsta allavar. Vill en ha hopp, så får en vara eller bära hoppet?

Vill en att superman skall röja upp i världen, så får man vara den?

Är livet verkligen så krävjande?

Okej då, så är livet det då.

I så fall gäller det oss alla, om en vill ha förändring så får man vara den, eller stå för den.

Bara inga vill vara DEN eller DOM som måste eller bör. Tydligen.

jag dör, ingen ting går liksom min väg, välviljan har vänd mig ryggen ett tag, det gäller allt jag tar i, av teori för tiden, är det jag som har blivit ett hänghuvud? eller är inte välviljan på min sida? Men betyder det något? Var det inte så: Att man fick göra allt en kan, och lite till? men var finns då välviljan, när man gör det. Man kan nog inte uppmana folk riktig till detta i ett konkurrens-samhälle, där folk fortfarande tycker det bästa, är att såga över grenen för de andra. Välviljan frigör eller feller? Det var nog inte bara viljan som gäller, enligt Henrik Ibsen, tror jag det var, som sa dessa bevingade ord. Jag är inte bevingad, och jag tar på allvar båda om allt och lite till, och jag tror det är omöjlig för folk att göra lite till, om det hela bara var en konkurrens, men då går ju framtiden? För det är inte bara EN som vinner den. Fattar ni väl?

Attans tusan för kursan, jag har ett nytt prestationskurs om en halv vecka, dags att hissa den vita flaggan? man kan inte såga varandra om en ska rädda något och någon, förstår ni? 

Nej, men då är dags. Det är ingen mall för detta, förstår ni.

Ingen presterar rätt eller fel, en bar gör allt en kan, och lite till, för att vi inte alla ska gå åt skogen.

Alla ska vinna, annars drunknar vi. Ni har inte förstått det? Om en vinner pengapotten och dom andra drunknade, vad finns det för glädje i det?

Nejnej, om det så var, så var det inte jag, som inte orkade visa välviljan.

En måste våga heja på varandra, och visa lite större mod.

Om livet bara var en konkurrens, så är vi alla körda redan.

Då är vi alla loosers, man kan inte utgå från att bara inga vill en väl, när kom dessa tankar in?

Om dessa tankar övertar, det är så enkelt att förstå, så är vi redan ute, det förstår ni?

Annars är ni inte förståndiga, och inte riktigt mänskliga.

Nu måste jag övergå till helgen igen, så jag inte sitter här och odlar invasiva artar.

Jag brukar inte spegla mig, jag brukar att överse min spegelbild, men i dag gjorde jag det, jag har två tunna ben och ovanpå ett stort huvud, det ser ut som en knappnål, typ, eller på fackspråk en tipulida. Så vet ni också det. 

Om ni skulle komma till att se en vandrande knappnål.

Det är kanske därför jag kan tappa balansen, ballasten är fel placerat, eller hur?

Kanske jag borde gå upp och ner, egentligen?

och tror folk att jag kan bära den tyngste kunskapen och samtidig inte dra en min, inte sova och inte visa känslomässigt att det blev för mycket? De trodde jag var en sten? Eller de trodde verkligen att jag var Inga Ting? Alldeles ensam skal jag tyst bära runt på den tyngden?

Är idealen stenar? Och robotar? Och jag brukar inte ge mig på folk personligen.

Jag tycker många verkar inte satsa på någon ting, de risikerar inte någon ting, de ger inte före de har fått något, och i motsats till den norska sagofiguren Askeladden, ser de inte värden i andre och de hjälper inte folk i onödan eller i nöden, utan garantier. Kanske vid tidens slut, så sitter de kvar med det som blev, och på gravstenen står det, här vilar Snål, eller S. Nål, som kom och gick utan spår. 

Och sedan var det de oberörde, oavsett hur många flygplatser kärnkraftverk och bombar och bunkers och supermarked, som byggs så drar de inte på ögamusklerna, en kunde hänga folk i deras  alléer och de ville säga: Måste de hänga dem här. Eller dom här. Och på stenen står det, här vilar: O. Berörd som gärna tog alla med sig i graven.

På en gravplats vilar många filurer, på stenen borde det stå vem som bidrog, med något till eftertiden, det är inte S. Nål och inte Olga B. Och inte Inga Ting.

Sedan det är det, som folk tog till sig, som kommer att forma vår ev. vidare historia. 

🌍

Långsamt har jag börjat att återorientera mig, glappet som jag aldrig klarade att fylla igen som barn, ett evigt behov som jag inte klarade att fylla, kanske är det samma glappet mellan miljöproblemen och jag, som om jag bara bidrar med att fylla i ett tomt hål? och jag bränner mig ut, på att jag känner att jag måste fylla glappet, och det är igen Mission impossible?

Jaja om det är det så kommer jag ändå till att känna att det vilar på mina skuldrar, fast det skall inte en men xxxxxxxxxxx antal människor till, för att börja hitta några bättre lösningar, än dagens, som bara sänker det vi alla ansvarar för.

Strunt det samma, jag känner ansvaret oavsett.

Större än det kommer jag aldrig till att bli.

Jag är inte mera än jag, och jag upplever läget som väldig kritisk.

🌏

Den blåa planeten, eller livet på den, är i fara.

🌎