hämtning

fick jsg den defekt diktbok då jag var 10, som hon hade fått som konfirmand.

Den defekta boken har jag gömd på alltid, sånt betyder mycket mera än guld och silver för min del. Diktboken visar dikten i tiden, och vad min mormor gillade.

Ingrid Sletten såg jag första gång i boken från henne, fast många vers var borta.

Det andra som jag vet av någon anledning att min mornmor gillade, som jag inte kommer ihåg varför jag minns:

Han tvärr över bänkarna hang hon lystigt i leken seg svang.

hon lekte och log snart med en snart med två,

Hans hjärta var när vid att brista men det var det ingen som visste.

Jag tror även det skrevs av Bjørnstjerne Bjørnsson och handlar om olycklig kärlek och tyvärr så är den ganska vanlig den med.

Jag har alltid fascinerades av orden och har nog ett gott minne, och då minns jag folken på det här sättet. Och sedan intresset av poesi finns på morssidan, så har väl den biten gått vidare.

Min mormor skrev kortare berättelser, men tyvärr så känner jag inte de andras förmågor på morssidan. 

Här hittade jag det på nätet serni och kanske ni måste leta själva

https://dagensdikt.blogspot.com/2012_05_01_archive.html

eller inte.

Som ni ser så kom jag inte ihåg det hela rätt.

folken jag känner är utan ha-begären, de har något mera i sig som så, och det är dem som är mina förebilder. De är mera vackra nog i sig själva utan att gå i det sista skriet.

Folk som hjälpar andra, stödjer andra, offrar någon ting för andra är så långt vackrare,

än dem som snålar på andra, och ganska enkelt inte bryr sig om vad de gör.

Det är så lite attraktivt med folk som bara snålar på andra.

Det finns inget stort i det.

Det ser ganska fult ut på väldig nära håll.

Och det attraherar bara inga, och kanske inte henne häller.

Behovet av den meningslösa självupptagenheten bruker försvinna i samma vävan.

Det kommer till att bli tråkigt med selfies, det är en hobby där en föstorar för sig själva,

de egna defekter.

Sedan få tycker de är enbart vackra. Och det är det häller inte beundransvärt att tycka.