att hänga dilledangel på mig varken i silver eller guld, och som tur, höll jag på att säga, har jag metallallergi.
Jag tillhör dem som har svårt med stillethälar och skinnväskor alla väskor
och pälskåpor, jag har svårt med folkdräkten och äter häller av vanlig bestick än av silver.
Jag ville aldrig gått med stiletthälar, på någon konstig sätt äcklas jag över
det, det ser för utagerande ut, det måste vara behovet jag inte förstår.
Jag är kanske ingen ideal, men har stora svårigheter med mode, stilar och annat dill och dall, mycket av det som tillhör den kvinnliga världen
ser lite konstigt ut, och behöver man nu använda allt av det, folk glömmer att de är okej under.
De flesta blir okej om de får höra en bra berättelse om sig själva, då blir den till utan allt onödig
som skall hänga på en.
De flesta tror inte så bra om sig själva och en bra berättelse vore vägen i långt större grad,
än alla saker som gör att man tappar sig själv innanfrå och
ut.
För de flesta anade inte att de var okej i sig själva.
Och det skall man inte behöva konkurrera bort hos andra.
Och en skall då inte behöva gå runt som en vandrande julgran?