är ljusgrönt

tycker jag inte att det var rättvisan.

Det är en ting att växa upp i träsk, värre att det skall bli allas öde. Jag skulle nu gärna varit bättre på att blunda. Det är blåsigt och kallt, ensamt och trist, att veta för mycket. 

Efter gymansiet råkade jag komma in på kemi, alternativet var konstskola. Jag råkade komma in på biologi, fast de inte hade mottagit någon ansökan sa, de. Jag råkade och råkade och råkade som vore det bestemt att mitt öde blev det. Det blir ungefär som att gå in fel dörr, något jag råkar göra. Jag fick jobb under studietiden, i en skoaffär, och jag har tänkat mång en gång, att det var det perfekta jobbet. Jag är ju så serviceinriktad och gillade att hjälpa folk att hitta bra skor. Det tar tid, handlar om kommunikation och möten. Lokalen var i underetagen, jag hade släppt att se ut på om det var vinter vår sommar eller höst, och att årstiderna försvann mera och mera. Jag hade mött mängder av bra folk på mitt sätt. Det var perfekt och jag ville troligen mått bra. Men livet är nog inte E4 för min del. Jag vill ju gärna helst ha haft det ok jämnt. Jag råkade bli mamma och det var meinigen med mitt liv, men då blev det även omöjligt att sitta och se på att vi förgör livet. Det råkade bli omöjligt. Ok jag fick kanske inte det bästa livet. Men alla kan inte få det. Även det är en normalfördelningskurv, och just jag råkade hamna i fel enda. Jag hann ju mycken studier, just för att jag råkade inte bli ferdig med mastergraden på fyra år, i de åren läste jag miljöämnen och fysisk oceaonografi, miljökemi och det ena och det andra bara råkade jag göra. Och sedan sitter jag då bara här och råkade inte bli miljöminister, något ställe.

Så råkade det bli och så råkade livet mig.

varför jobbar just jag med miljöfrågor, haar jag inte tillräcklig med träsk?

Jag föddes upp i idelasmen, samtidig som jag bodde i ett träsk. miljöprbölemen som just jag skulle lösa, blev ett högre syfte eller ideal. Då min moster dog, ungefär då miljöproblemen började bli olösliga, gick jag i utmattning, och fortsatte där vidare. Då det gick upp för mig att miljöproblemen var lika mycket ett träsk som barndommen, höll jag på att ge upp. Det fanns ingen räddningsplank på hela klotet. Hoppet gick och jag började ge upp. Och sedan måtte jag börja rydda upp i mitt barndomträsk, och jag jobbar parallellet med miljöfrågan. Inte just på FN-nivå, men man får göra allt som går, där en står. 

Det här blev mitt öde, någon bättre?

det och dem en kom ifrån

är jämlika döden, om det inte bär. Det är allt en har stått på, lutat sig åt, hittat svar ifrån och det är allt som en äger och har. Det skall mycket till att orka testa. Om en faller, så ser det precis ungefär ut som i Ibsens vildanden, det är precis ingen höjdare. Padang och en landar bangbangbang och åker liksom rakt ner genom jorden och raka vägen till helvetet, känns det som om, och att en aldrig orkar dra sig upp igen själv igen. Det att ha en sådan bakgrunnd, betyder att en är själv, och själv skall en orka att kliva iväg ifrån dem som gav en livet, men övergav det med. Det är ett paradox att när en väljer att ge liv och inte villa göra det livskraftigt.

Det är en ting att bli sjuk, just det rår ingen över, nägot annat att vattna barnet med miljögifter, eller bara försöka av med det på något sätt. Och sedan en själv inte vill att det ska vara så, så är det en själv som kommer igen och igen för att uppleva precis det samma, och en vill inte tro på det. Det kan inte vara så illa, om igen och om igen och om igen. Kan det vara så? att en kommer oftare hem då, än när en tyvärr tar föräldern för givet. I alla fall är det ett stort paradox. En kommer tillbkaka och tillbaka och tillbaka trots att allting bara var en repris, för innuti överlever en önskan, om att det inte kan vara så här i verkligheten.

Det är nästen så en överger livet häller, än att få bekräftat hur illa det var.