tycker jag inte att det var rättvisan.
Det är en ting att växa upp i träsk, värre att det skall bli allas öde. Jag skulle nu gärna varit bättre på att blunda. Det är blåsigt och kallt,
ensamt och trist, att veta för mycket.
Efter gymansiet råkade jag komma in på kemi, alternativet var konstskola. Jag råkade komma in på biologi, fast de inte hade mottagit någon ansökan sa, de. Jag råkade
och råkade och råkade som vore det bestemt att mitt öde blev det. Det blir ungefär som att gå in fel dörr, något jag råkar göra. Jag fick jobb under studietiden, i en skoaffär, och jag har tänkat
mång en gång, att det var det perfekta jobbet. Jag är ju så serviceinriktad och gillade att hjälpa folk att hitta bra skor. Det tar tid, handlar om kommunikation och möten. Lokalen var i underetagen, jag hade släppt att
se ut på om det var vinter vår sommar eller höst, och att årstiderna försvann mera och mera. Jag hade mött mängder av bra folk på mitt sätt. Det var perfekt och jag ville troligen mått bra. Men livet är
nog inte E4 för min del. Jag vill ju gärna helst ha haft det ok jämnt. Jag råkade bli mamma och det var meinigen med mitt liv, men då blev det även omöjligt att sitta och se på att vi förgör livet. Det råkade
bli omöjligt. Ok jag fick kanske inte det bästa livet. Men alla kan inte få det. Även det är en normalfördelningskurv, och just jag råkade hamna i fel enda. Jag hann ju mycken studier, just för att jag råkade
inte bli ferdig med mastergraden på fyra år, i de åren läste jag miljöämnen och fysisk oceaonografi, miljökemi och det ena och det andra bara råkade jag göra. Och sedan sitter jag då bara här och
råkade inte bli miljöminister, något ställe.
Så råkade det bli och så råkade livet mig.