det och dem en kom ifrån
är jämlika döden, om det inte bär. Det är allt en har stått på, lutat sig åt, hittat svar ifrån och det är allt som en äger och har. Det skall mycket till
att orka testa. Om en faller, så ser det precis ungefär ut som i Ibsens vildanden, det är precis ingen höjdare. Padang och en landar bangbangbang och åker liksom rakt ner genom jorden och raka vägen till helvetet, känns
det som om, och att en aldrig orkar dra sig upp igen själv igen. Det att ha en sådan bakgrunnd, betyder att en är själv, och själv skall en orka att kliva iväg ifrån dem som gav en livet, men övergav det med. Det är
ett paradox att när en väljer att ge liv och inte villa göra det livskraftigt.
Det är en ting att bli sjuk, just det rår ingen över, nägot annat att vattna barnet med miljögifter, eller bara försöka
av med det på något sätt. Och sedan en själv inte vill att det ska vara så, så är det en själv som kommer igen och igen för att uppleva precis det samma, och en vill inte tro på det. Det kan inte vara
så illa, om igen och om igen och om igen. Kan det vara så? att en kommer oftare hem då, än när en tyvärr tar föräldern för givet. I alla fall är det ett stort paradox. En kommer tillbkaka och tillbaka och
tillbaka trots att allting bara var en repris, för innuti överlever en önskan, om att det inte kan vara så här i verkligheten.
Det är nästen så en överger livet häller, än att få bekräftat
hur illa det var.