är ljusgrönt

Alla bönder i Norge röstade senterparitet, det var livslång medlemskap och tvång, från den dagen du föddes. Min far hade mod, han valde Arbeiderparteit, det var det mest osömliga som gick att göra på den tiden, och många förlet aldrig han för det. Jag gynnades av hans mod. !0 år gammal tog jag ställning i viktiga frågor politisk, jämdställhet självklart, och jag landade i mellan arbeiderpartiet och SV. JAg vet inte hur tidig det var. Vi pratade aldrig högt om det i familjen. De två andra gillade aldrig fars val. Inte den dag i dag. Det att vakna politisk gör något med en, som aldrig går över. Självklart sto jag med far i miljöfrågor, vi var överens, fast han inte sa någonting och inte jag häller. Vi flyttade till en industristad, tungindustri, lite vänster-romantik var det i Norge, och röken som orenad dimmade ner huset det första året, var nog inte fjälldoft precis, och vi hade råttor som sprang i trädgården. Direkt romantisk var det inte. Sedan flyttade vi flera kilometer och röken började renas på 70 eller 80-talet. Jag var vädlig engagerat i politik, far hade alla paxböcker, och böckerna från oktober förlag, Och mycken språklitteratur, barn litteratur, dikter, som var mors litteratur och naturböcker. Min far var lite mera av en romatiker än jag, i bland var han även anarkist och unionvänlig. Far var betalande medlem i Arbeiderparitet minst 50 år. Bland hans bökcer och tystlåtenhet växte jag upp. Det fanns inget fokus på detta. Och böckerna var lite som ett skattkammare. Som far blev jag SÅ engagerat att det kröp under huden på mig, och jag började andas politik och i naturfrågor. Allt kan bli för mycket, även enagemang, som kryper under huden.

ett halvår efter att fremskrittspartiet i norge vann att min far dog, självklart betyder fremskrittspartit motsatsen, det är ju rena rama lögnen, han blev deprimerad av det, min far. Och som jag så hade han också sagt, att han såg ting före andra. Jag känner även illska mot resten av familjen, fördi de förbisåg fars klokskap, tomma tunnor skramlar mest. Det fick jag först höra efter hans död, att han var en framsynt man. De andra överdövade han fullstädig med dum- och tomprat. Men samtidig så har vi haft böldpest, medeltid, istid och massakrer, stenålder, kalla krigar, och virus och bakterierna lurar alltid i häcken, det är och blir människans öde, att det enskilda kan inte välja allas framtid, jag måste bara godta att svt inte vill, de är som alla tomma tunnor och tillbakastegspartiet, på väg åt fel håll. De vill inte ha mig som vägvisare, då alla tompratarar står först i kön, de slänger dörrar på dem bakom, och jag måste leva ändå. Utan att jag lever så finns det dock inget hopp kvar för min skull. Jag kan inte låta varje hav de tar död på ta mitt liv varje gång. Det är sju hav, och enligt någon vis bok, är det sju magra år efter sju feta. Det är att hitta sätt att leva på, där en uthärdar det yttre på ett bättre sätt. Jag sitter orimligt löst alldeles själv. Det var en illsusion att vi skulle fortsätta rakt innuti himlen med väldstånd. Lycken är inte där, den är i de små timmar, imellan allt det andra. Dæven ta, var ett av svärorden från hembygden. Dæven ta!