ett halvår efter att fremskrittspartiet i norge vann att min far dog, självklart betyder fremskrittspartit motsatsen, det är ju rena rama lögnen, han blev deprimerad av det, min far. Och som jag så hade han också sagt,
att han såg ting före andra. Jag känner även illska mot resten av familjen, fördi de förbisåg fars klokskap, tomma tunnor skramlar mest. Det fick jag först höra efter hans död, att han var en framsynt man.
De andra överdövade han fullstädig med dum- och tomprat. Men samtidig så har vi haft böldpest, medeltid, istid och massakrer, stenålder, kalla krigar, och virus och bakterierna lurar alltid i häcken, det är och blir
människans öde, att det enskilda kan inte välja allas framtid, jag måste bara godta att svt inte vill, de är som alla tomma tunnor och tillbakastegspartiet, på väg åt fel håll. De vill inte ha mig som vägvisare,
då alla tompratarar står först i kön, de slänger dörrar på dem bakom, och jag måste leva ändå. Utan att jag lever så finns det dock inget hopp kvar för min skull. Jag kan inte låta varje
hav de tar död på ta mitt liv varje gång. Det är sju hav, och enligt någon vis bok, är det sju magra år efter sju feta. Det är att hitta sätt att leva på, där en uthärdar det yttre på ett
bättre sätt. Jag sitter orimligt löst alldeles själv. Det var en illsusion att vi skulle fortsätta rakt innuti himlen med väldstånd. Lycken är inte där, den är i de små timmar, imellan allt det andra.
Dæven ta, var ett av svärorden från hembygden. Dæven ta!