Alla bönder i Norge röstade senterparitet, det var livslång medlemskap och tvång, från den dagen du föddes. Min far hade mod, han valde Arbeiderparteit, det var det mest osömliga som gick att göra på
den tiden, och många förlet aldrig han för det. Jag gynnades av hans mod. !0 år gammal tog jag ställning i viktiga frågor politisk, jämdställhet självklart, och jag landade i mellan arbeiderpartiet och SV. JAg
vet inte hur tidig det var. Vi pratade aldrig högt om det i familjen. De två andra gillade aldrig fars val. Inte den dag i dag. Det att vakna politisk gör något med en, som aldrig går över. Självklart sto jag med far i
miljöfrågor, vi var överens, fast han inte sa någonting och inte jag häller. Vi flyttade till en industristad, tungindustri, lite vänster-romantik var det i Norge, och röken som orenad dimmade ner huset det första
året, var nog inte fjälldoft precis, och vi hade råttor som sprang i trädgården. Direkt romantisk var det inte. Sedan flyttade vi flera kilometer och röken började renas på 70 eller 80-talet. Jag var vädlig
engagerat i politik, far hade alla paxböcker, och böckerna från oktober förlag, Och mycken språklitteratur, barn litteratur, dikter, som var mors litteratur och naturböcker. Min far var lite mera av en romatiker än jag,
i bland var han även anarkist och unionvänlig. Far var betalande medlem i Arbeiderparitet minst 50 år. Bland hans bökcer och tystlåtenhet växte jag upp. Det fanns inget fokus på detta. Och böckerna var lite som ett
skattkammare. Som far blev jag SÅ engagerat att det kröp under huden på mig, och jag började andas politik och i naturfrågor. Allt kan bli för mycket, även enagemang, som kryper under huden.