är ljusgrönt

tjejen som ville dansa balett,

men blev tvungen att gå på dansskola, det var jag en tjej som inte ville dansa rumba cha- cha-cha och senare folkdans, jag tycker ännu jag hör skon klanka mot golvet och jag var jätterädd. Jag simpelthen avskydde den stela dansskolan, det konstruerade sättet att dansa på, tjej och kille-konceptet, och all tvången. Att vara fri blev det högste målet, men en vingestucken fågel kan aldrig flyga mera, kanske var det därför jag började jobba för andras rättigheter.

när en man och en kvinna börjar att konkurera om samma luften är det kört. Det blir maktkamp och relationen är slut. Det finns ingen respekt, bara kampen om samma plats. Det är klart att det kan kännas bättre att ha ett harem. Men då undviker en utmaningen i att hitta respekt, för en annorlundahet, som om vore det två olika raser. Män har mera muskelmassa, den borde användas på annat sätt, än att klanka ner dem med mindre muskelmassa. Och respekten för varandras olikhet och kunskap borde finnas, ideellt sätt. I det bästa finns respekten. Och relationen och nog syre, eller oxygen på norska. 

Mina mostrar kallade mig prinsess .... Och i det låg det respekt, och jag vet inte om en försöker leva upp till namnet, eller namnet försöker leva upp till en, men jag kommer från storhetsvansinnet till mor och högmodet till far, eller fran allt och inget, och därmed finns det inte så stora valmöjligheter, än att vara allt och inget och allt där i mellan. Men som barn körde de över mig backade senare över mig och sedan körde de över mig för att backa till de trodde jag var alldeles sten död mentalt, men en cella överlevde, och det var allt och inget- cellan. Jag är den jag är och kan inget bättre, som de flesta andra människor. 

Men prinsessa vore skönt efter en slavliknande tillvaro, där jag ligger på soffan och äter ekologiska druvor, och sedan danser alla männen cha-cha-cha runt omkring mig. Nej jag bara skojar, jag har inte behov för att någon dansar perversa dansar för mig.

Från och med nu heter jag bara prinsess, och alla männen måste buga för min, min, min, min ja, luskofta!

VIssa har intentioner, utöver att rädda klimatet, och miljön. Det är mera en känsla, än faktiska faktan, de kallar sig röda och anarkister. Men de gillar att sitta och dra i trådar. En del yngre pojkar och grabbar. Jag vet inte om detta är fakta, eller om det bara är jag som är överkörd för många gånger, för det var dem jag mötte på folkhögskolan i Danmark, knarkligan som är intresserad av egna drifter och behov. Och jag hoppas inte detta är grunden i miljörörelsen. Det röda går fort att skrapa av, och tillbaka är knark och sin egen navel, eller om vi nu flyttar fokus lite längre ner. Det är inte allt en orkar kämpa för, och inte dem. Vissa av oss är långt mera seriösa. Och behöver inte yllepläd för att tåga. Syre är knark på norska, etc, låter som en drog, och ordet fri, som ett fängelse. Om en inte har varit fri, så känner en var det skaver. Och tacksamheten är där ett främmandeord. Nej marionett är inte jag, och om jag får en obekväm roll så känner jag det som jag går i en självlysande rosa burk, och gränsen går vid rosa. Jag kämpar inte deras kamp. De flesta som kommer in i miljörörelsen behöver att känna sig mera än ett nummer. De behöver som jag förhålla sig till en vänlig miljö, utan trådar, att bli inkluderat och samverka. Coopen i Norge hetta en gång i tiden samlaget, om det är det som är att vara röd så backar jag, det är inte det som är rött för mig, och inte knark, och syre. Det är det som jag trodde min far stod för, frihet för alla, eller så många som möjlig, frid och systerskap. Under min rosa självlysande burka, skall jag ha en linjal, och då får alla fula pojkar, smisk på fingrarna sina. Alla fattar nog att jag är på väg ut av rörelsen. Jag klarar inte kyliga beräknande upptåg. Jag föddes med ett hjärta, och beundrar inte huvuden utan hjärtan. Det är det som håller liv i allting. Om de vill ha mig med, får de visa det på något sätt, rollen som julbock, vill jag även lägga av. Och andra kan få bära strån. Och de röda banden. 

Efter svackan eller krisen i höst som blev på liv och död, för jag var utsatt på gränsen till döden som barn, kom jag till slut till ångestmottagningen och för första gång i traumavård. För första gången kom fokusen att landa på rätt ställe. I dag pratade alla där nere om Anna Odell, ursäkta Anna Odell, för jag har känd en stor beundran för henne. Det kräver ett mod som nesten ingen har att resa sig, efter nästan ha blivit utplånat, och stå själv i konekvenserna av att stå upp så mycket som hon har gjort. Jag är ingen framfusig person, så jag ville aldrig vågat gå fram till henne, för min beundran är för stor. Det hon inte hade förstått, är kanske att vissa inte njuter av om hon skulle ramla, hos mig väcker det empati, och att jag inte vill att någon skall få möjlighet att göra henne illa igen. Jag ville försökt skydda henne om jag hade haft möjlighet. Vissa av oss har inte grymma intentioner med våra liv. Och att skydda våra barn, särlig döttrar, från exploateringen. Men om det blir för många med andra intentioner, faller hela miljörörelsen på det. För om det hela bara är ett spel, så säger jag schack matt, och lämnar. Om ingen behöver mig så får vi gå i flock in i den dödliga klimatgasen tillsammans med dem som har i hjäl livet på jorden. Utan ideal som är större än än själv, finns inget hopp och ingen framtid.

Det finns så många bra personer som heter Anna, ja jag heter inte Anna, men vad är det med det namnet, är det namnet som förpliktar, eller? Eller vad är det? Men just det kan inte jag veta.