VIssa har intentioner, utöver att rädda klimatet, och miljön. Det är mera en känsla, än faktiska faktan, de kallar sig röda och anarkister. Men de gillar att sitta och dra i trådar. En del yngre pojkar och grabbar.
Jag vet inte om detta är fakta, eller om det bara är jag som är överkörd för många gånger, för det var dem jag mötte på folkhögskolan i Danmark, knarkligan som är intresserad av egna drifter
och behov. Och jag hoppas inte detta är grunden i miljörörelsen. Det röda går fort att skrapa av, och tillbaka är knark och sin egen navel, eller om vi nu flyttar fokus lite längre ner. Det är inte allt en orkar kämpa
för, och inte dem. Vissa av oss är långt mera seriösa. Och behöver inte yllepläd för att tåga. Syre är knark på norska, etc, låter som en drog, och ordet fri, som ett fängelse. Om en inte har
varit fri, så känner en var det skaver. Och tacksamheten är där ett främmandeord. Nej marionett är inte jag, och om jag får en obekväm roll så känner jag det som jag går i en självlysande rosa
burk, och gränsen går vid rosa. Jag kämpar inte deras kamp. De flesta som kommer in i miljörörelsen behöver att känna sig mera än ett nummer. De behöver som jag förhålla sig till en vänlig miljö,
utan trådar, att bli inkluderat och samverka. Coopen i Norge hetta en gång i tiden samlaget, om det är det som är att vara röd så backar jag, det är inte det som är rött för mig, och inte knark, och syre.
Det är det som jag trodde min far stod för, frihet för alla, eller så många som möjlig, frid och systerskap. Under min rosa självlysande burka, skall jag ha en linjal, och då får alla fula pojkar, smisk på
fingrarna sina. Alla fattar nog att jag är på väg ut av rörelsen. Jag klarar inte kyliga beräknande upptåg. Jag föddes med ett hjärta, och beundrar inte huvuden utan hjärtan. Det är det som håller liv
i allting. Om de vill ha mig med, får de visa det på något sätt, rollen som julbock, vill jag även lägga av. Och andra kan få bära strån. Och de röda banden.
Efter svackan eller krisen i höst
som blev på liv och död, för jag var utsatt på gränsen till döden som barn, kom jag till slut till ångestmottagningen och för första gång i traumavård. För första gången kom fokusen
att landa på rätt ställe. I dag pratade alla där nere om Anna Odell, ursäkta Anna Odell, för jag har känd en stor beundran för henne. Det kräver ett mod som nesten ingen har att resa sig, efter nästan ha blivit
utplånat, och stå själv i konekvenserna av att stå upp så mycket som hon har gjort. Jag är ingen framfusig person, så jag ville aldrig vågat gå fram till henne, för min beundran är för stor.
Det hon inte hade förstått, är kanske att vissa inte njuter av om hon skulle ramla, hos mig väcker det empati, och att jag inte vill att någon skall få möjlighet att göra henne illa igen. Jag ville försökt
skydda henne om jag hade haft möjlighet. Vissa av oss har inte grymma intentioner med våra liv. Och att skydda våra barn, särlig döttrar, från exploateringen. Men om det blir för många med andra intentioner, faller
hela miljörörelsen på det. För om det hela bara är ett spel, så säger jag schack matt, och lämnar. Om ingen behöver mig så får vi gå i flock in i den dödliga klimatgasen tillsammans med
dem som har i hjäl livet på jorden. Utan ideal som är större än än själv, finns inget hopp och ingen framtid.
Det finns så många bra personer som heter Anna, ja jag heter inte Anna, men vad är det
med det namnet, är det namnet som förpliktar, eller? Eller vad är det? Men just det kan inte jag veta.