är ljusgrönt

Det var ungefär då min moster sa, vad är det egentligen med din mor, till nu jag har vågat läsa boken, Träsk, av K. Berggren, ja jag visste redan, men lika obekvämt är det. Jag känner det obekvämt att ha givit bloggen, vidare. Folk kan tro att det är jag som har skrivit detta, och om mig, och sedan så tycker jag jag får skämmas då. På den andre sidan om jag hissar ned min stolthet lite granne så börjar det bli balans igen. Varför skall jag inte vara den jag är, och vad gör det om jag är jag, om vi nu har sänkt hela jorden om ungefär 10 år? Då blir det viktig att göra allt det en är rädd för, som att dansa chachacha på bordet på Nobelmiddagen eller fågeldansen eller landet runt-dansen, den är simpelthen fantastisk. Vad heter dansen egentligen? Plötsligt händer det lite nytt här på jorden då. Det vore skoj. Så maten skvätter väggimellom. Det kan då inte vara farlig om jag är mig. Det låter som riktig logik, eller hur? Men vi får vänta ett par år med det, det är ju omöjligt att lämna de trevliga folken i miljörörelsen och i de andra fora jag är med i. Men i rampljuset, vill jag nu inte vara än. Så stackars Nobelmiddagen får vänta ett par år med landet runt dansen på sina bord. Stackars de måste ha det tråkigt några år till.

det är svårt att medge. Men gradvis tappade livet mening, sedan 90-talet var jag klar över klimatkatastrofen och konsekvenserna, jag kände en växande desperation, för att ingen gjorde något, och den blev till en nästan-depression efter att Pär Holmgren fick gå, ja gradvis gick de över till en känsla av total meningslöshet, jag hade två döttrar, och jag hade inte fått dem, för att förstöra deras framtid. Då familjelivet havererade blev meningslösheten komplett. Jag är för stolt till att säga hur illa det är och till att fråga om hjälp, och efter min mormor har jag en skrockrädsla, så jag tror det går trold i ord om jag medger att jag känner livet som meningslöst. Ja det kanske är lättare att adoptera barn, om en tänker avsluta vårt gemensamma liv på jorden?

Jag hade förlorat allting, så känns det fortfarande. Och apropås droger, så skojar jag då bort smärtan, alla har sina sätt. Felhandelsavtal? Ja det beror på perspektivet en väljer. Pengarna eller livet, det borde vara enkelt, men är det inte.

Droger har ofta tre bokstäver, så som andra gifter som PCB, och ful eller felhandelsavtal har fyra, flera bokstavskombinationer blir omöjligt, och de verkar alltså byta ut i fyra nya vid motstånd, som en typ ridå. De använder vass i de gamla husen där från 1700 talet, så då blir nästa avtal baklänges ssav, det är en demokratifråga, och småbarnen måste få träna på att säga s-ljudet, ceta blir atec, och ttip blir Pitt. Visst är Brad Pitt snygg, men det är utanpå. Fast jag tror de Caprio, är lika snygg på insidan som utanpå, så är det en bild av han jag gillar. Mera och mindre. Kort och gott?

Känslan av meningslöshet far en stilla med, det räknas inte som in, men mera som out eller ut. Jag har aldrig varit en kortsiktig människa, mera långsiktig. Att även familjelivet jag hade byggd upp skulle havarera, hade jag aldrig trott. Den äldsta hunden vår, som snart blir fjorton, skall jag aldrig mera se. Att gå så lågt att jag medger att jag har misslyckas, är svårt. Men i perspektivet att vi snart har klarat att havarera jordelivet för oss alla, som borde vara ett extremt misslyckande, får jag stå för mitt eget. Det tar lång tid att bygga upp någonting, och alltför kort tid att förstöra något för all tid. 

Det jag överlever på är mina platta skämt, och en längtan bort till någonting bättre.