Det var ungefär då min moster sa, vad är det egentligen med din mor, till nu jag har vågat läsa boken, Träsk, av K. Berggren, ja jag visste redan, men lika obekvämt är det. Jag känner det obekvämt
att ha givit bloggen, vidare. Folk kan tro att det är jag som har skrivit detta, och om mig, och sedan så tycker jag jag får skämmas då. På den andre sidan om jag hissar ned min stolthet lite granne så börjar det
bli balans igen. Varför skall jag inte vara den jag är, och vad gör det om jag är jag, om vi nu har sänkt hela jorden om ungefär 10 år? Då blir det viktig att göra allt det en är rädd för, som att
dansa chachacha på bordet på Nobelmiddagen eller fågeldansen eller landet runt-dansen, den är simpelthen fantastisk. Vad heter dansen egentligen? Plötsligt händer det lite nytt här på jorden då. Det vore skoj.
Så maten skvätter väggimellom. Det kan då inte vara farlig om jag är mig. Det låter som riktig logik, eller hur? Men vi får vänta ett par år med det, det är ju omöjligt att lämna de trevliga
folken i miljörörelsen och i de andra fora jag är med i. Men i rampljuset, vill jag nu inte vara än. Så stackars Nobelmiddagen får vänta ett par år med landet runt dansen på sina bord. Stackars de måste
ha det tråkigt några år till.