är ljusgrönt

är viktig för min del, och då inte bara fasaden. Medelhavet och Maldiverna, barriärrev eller räv, djungel och lianer, blåklockor och summande av flugor. Min fars gård var rena rama nationalromantiken, bjällkorna och bjällfåren var riktiga ledare, de skulle inte vinna och de skulle få alla hem. Jag fångades av estetiken, jag var ju bara en byfröken på besök, och behövde aldrig delta på det hårda arbetet. Gårderna existerar fortfarande och ligger som allar vackrast upp emot fjällan i Gudbrandsdalen i Norge. Och reckomenderas som turistmål. Fast det är långt att gå upp dit, folk brukar sjoffa förbi i sina bilar. Sjoff sjoff sjoff. Det är länge sedan jag var där, men de har säter och man ser rakt ner i ett djupt vatten långt där nere. Sjådalen, var det så den hette? Eller var det Jøndalen, og de använder fortfarande dativ i språket. Min far ju språkman. 

Min mors gård på Snåsa, är inte så estetisk, men där är ju folken en höjdare, men sin slagkraftiga humor, slår de fingern på spiken och stopper munen på folk. För gott. Lika så gott.

Det borde få leva vidare, och det är en liten katastrof den dagen det blir borta.

förstår att en kan bli trasig av miljöproblem. Alla tror att alla andra sorger är större, men den är ju den största. Det att överge alla framtidsdrömmar som inte enbart handlar om mig för mig. Det finns större drömmar, jag skall dö ändå, och jag är inte alltings mått.

Samhällen eller folken i samhällen behöver trygghet, tillit och tillhörighet för existera. När dessa går, går allt. Om jag är ett barometer på hur naturen och samhället mår? Och jag tänker nog att vi alla är det. Det att veta vad en reagerar på kan vara svårt att solla i, men alla vet att de har de har varit på avvägar när de kommer hem igen. Så enkel kan konklusionen bli.

kärringars gråtetåg.

Alla männen med stora hjärnor hade rätt, det här är inget för känsliga kärringar. Jag tror inte jag klarar ett möte till. Det är som att bli påmind om att vi sitter i en dödscell och inväntar avrättningen. Tick tick tick säger bomben, som när som helst blåser huvuden av oss. Miljöbomben. Nu är det dags för dem med stora hjärnor att lösa resten. Jag vill inte läsa en millimeter till av boken om tragedin här på jorden. Jag konverterar till klubben för känsliga kärringar, och där tänker jag stanna. Alla har sin ekologogiska nisjer, nisjar eller nisjor? Oavsett är jag punkt slut.

Så gick det med den historin. 

eller den tysta våren.

Jag klar inte mera, ensam har jag alltid varit, och bara mera och mera elände, skall den lilla skallen ta emot. Jag tror jag står vid vägs ände, kanske var det en huvudorsak till krisen i höst. Precis som min far blev rejjellt deprimmerad då Fremskrittspartiet vann i Norge och han dog ett halvår senare. Det går inte att gå mera ensam och lyssna på Moment 22. Jag kunde gått och tagit en miljö-öl, men det är patetisk i min ålder, ensam, grå och trist och dricka alkohol. Ärlig det blir en karikatyr, och det finns då gränser för oanständigheten. Och moment 22 har jag i grunden haft nog av själv. Jag blir deprimerat av att lyssna på klimatbudskapet, fast regin är bra.

Det är jag som inte pallar mera elände.