är viktig för min del, och då inte bara fasaden. Medelhavet och Maldiverna, barriärrev eller räv, djungel och lianer, blåklockor och summande av flugor. Min fars gård var rena rama nationalromantiken, bjällkorna
och bjällfåren var riktiga ledare, de skulle inte vinna och de skulle få alla hem. Jag fångades av estetiken, jag var ju bara en byfröken på besök, och behövde aldrig delta på det hårda arbetet. Gårderna
existerar fortfarande och ligger som allar vackrast upp emot fjällan i Gudbrandsdalen i Norge. Och reckomenderas som turistmål. Fast det är långt att gå upp dit, folk brukar sjoffa förbi i sina bilar. Sjoff sjoff sjoff. Det
är länge sedan jag var där, men de har säter och man ser rakt ner i ett djupt vatten långt där nere. Sjådalen, var det så den hette? Eller var det Jøndalen, og de använder fortfarande dativ i språket.
Min far ju språkman.
Min mors gård på Snåsa, är inte så estetisk, men där är ju folken en höjdare, men sin slagkraftiga humor, slår de fingern på spiken och stopper munen på folk.
För gott. Lika så gott.
Det borde få leva vidare, och det är en liten katastrof den dagen det blir borta.