eller den tysta våren.
Jag klar inte mera, ensam har jag alltid varit, och bara mera och mera elände, skall den lilla skallen ta emot. Jag tror jag står vid vägs ände, kanske var det en huvudorsak till krisen i höst.
Precis som min far blev rejjellt deprimmerad då Fremskrittspartiet vann i Norge och han dog ett halvår senare. Det går inte att gå mera ensam och lyssna på Moment 22. Jag kunde gått och tagit en miljö-öl, men det
är patetisk i min ålder, ensam, grå och trist och dricka alkohol. Ärlig det blir en karikatyr, och det finns då gränser för oanständigheten. Och moment 22 har jag i grunden haft nog av själv. Jag blir deprimerat
av att lyssna på klimatbudskapet, fast regin är bra.
Det är jag som inte pallar mera elände.