är ljusgrönt

Om en sätter saken högst, så får allt annat vika. Om en sätter sig själv högst, så får allt annat vika. Om en sätter kärleken först så får allt annat vika. Om en sätter barnen högst så får allt andre mindre plats. Vi gör alla en högsta prioritering, och livet blir därefter. Om folk väjer sin sak och vem de gillar och jag inte tiilhör prioririteringen? Ja visst, livet är hårt om en möter det ansikte till ansikte. Men det finns inget hopp där? Hoppet ligger på etn annan nivå, och över alla andra prioriteringar, nej hoppet prioriterar inte så hårt. i hoppet följer allt det som en är glad för med. Den har plats till barnen saken och sig själva. Hoppet är med andra ord rymligt och det rymmer allt en har kärt. Och gumman, du kan inte vara så naiv i fortsättningen, en bedömning är ett påstående från en människa som råkar tycka du är någon ting eller inte. Jag måste ha råkat slakta den heliga kon, och fast jag inte förstår det, så gör nog någon annan det. Men naiv det går det inte att vara tyvärr. Jag gillar naiviteten. Den är där inte för att klanka ner andra. Det är det som är vackert. Det är det som är livet. Vi ska bara åt ett håll, och skall inte förgöra varandra på den korta resan. Där i finns inget hopp.

Jag måste ju medge hur ledsen jag blir varje gång jag känner mig slaktad, jag är ju mig själv och spelar ingen roll. Det vill säga att jag är mig själv i varje situation. Och då känns det personligen som ett ogillande. Det känns som det är jag de inte gillar. Jag kan inte spelet eller att spela och det är äkta, men då känns mothuggen därefter. Det är och blir människans dillemma och orsak till att en spelar. Då råkas en inte så hårt, men offrar sin atuentcietet, och visar inte vem man är. Då går en miste om livet. Nej det beror på vilket liv en vill ha. Vill en ha kärlek däremot, så kan en bara få det, om en är äkta. Det går att pussa en groda, och det vill såga att den bara är en groda? Och att den inte är en prins. Det var inte meningen att det skulle vara enkelt häller, för vem har sagt att det var enkelt?

Eller hur?

Jag visste ju att huvudet skulle rulla igen, jag är nog som ett nihuvud troll, de rullar allteftersom. Jag förstår långsamt att jag inte är en liten flicka på 4-5 år som slås till marken och blir lämnad för att dö. Jag regagerar så fortfarande. Men förstår inte att jag är vuxen och har orden i min makt. Jag är duktig med ord, eller ordens makt, det blir till politik, och jag blir en vuxen som gör krav på rätten till orden. Och därmed räknas jag som någon om står upp för någonting, och det hela blir på ett annat nivå. En dag lämnade jag barnrollen och klev in i en annan. Och trodde fortfarande att jag var sångfågeln som de dreper. Men alla sjunger med sin näbb, alla har samma stolthet och områden de behärskar, jag skall visa lite större respekt för det. Jag har inte svaren på allting, och andras fjäder eller kläder skall jag inte röra. Min ärlighet är min och inte andras. På vägen hem i dag passerade jag lokalen till sveriges kommunistiska parti, och förvånades. Det är ju karl marx sitt huvud då, som prydar förstret, och han är helag för vissa. Han var säkert en duktig analysator. men i mitt perspektiv ser det lite löjlig ut, att dyrka någon så mycket att han, ja inte blir huvudlös men kroppslös. Alla har sina ideal och rätt och rätta vägen. Makt är en av 16 basbehov, enligt någon man. Och särskilt för männen är makt i stort viktig. Det kommer alltid till att bli så, och betydelsen av sin egen tro är närmest helag, om jag klankar innanför någons revir, så kommer vargen och sedan är den rätt hård, när det kommer till nihuvuds troll. Och det är inte ett nättroll jag tänker på, mera ett norskt gulligt lite mossa-troll, som några tror måste bekämpas med svärd. Jag förvånas och tvätter min händer. Jag är dock imponerad över sjöstedts utspel. Vill en ha makt så får en uttrycka var en står. Jag undviker politiken, men om någon säger något som skulle varit sagt, så kan jag berömma personen för det. Vem det nu än kommer ifrån.