Jag måste ju medge hur ledsen jag blir varje gång jag känner mig slaktad, jag är ju mig själv och spelar ingen roll. Det vill säga att jag är mig själv i varje situation. Och då känns det personligen
som ett ogillande. Det känns som det är jag de inte gillar. Jag kan inte spelet eller att spela och det är äkta, men då känns mothuggen därefter. Det är och blir människans dillemma och orsak till att en spelar.
Då råkas en inte så hårt, men offrar sin atuentcietet, och visar inte vem man är. Då går en miste om livet. Nej det beror på vilket liv en vill ha. Vill en ha kärlek däremot, så kan en bara få
det, om en är äkta. Det går att pussa en groda, och det vill såga att den bara är en groda? Och att den inte är en prins. Det var inte meningen att det skulle vara enkelt häller, för vem har sagt att det var enkelt?
Eller hur?