Om en sätter saken högst, så får allt annat vika. Om en sätter sig själv högst, så får allt annat vika. Om en sätter kärleken först så får allt annat vika. Om en sätter
barnen högst så får allt andre mindre plats. Vi gör alla en högsta prioritering, och livet blir därefter. Om folk väjer sin sak och vem de gillar och jag inte tiilhör prioririteringen? Ja visst, livet är hårt
om en möter det ansikte till ansikte. Men det finns inget hopp där? Hoppet ligger på etn annan nivå, och över alla andra prioriteringar, nej hoppet prioriterar inte så hårt. i hoppet följer allt det som en är
glad för med. Den har plats till barnen saken och sig själva. Hoppet är med andra ord rymligt och det rymmer allt en har kärt. Och gumman, du kan inte vara så naiv i fortsättningen, en bedömning är ett påstående
från en människa som råkar tycka du är någon ting eller inte. Jag måste ha råkat slakta den heliga kon, och fast jag inte förstår det, så gör nog någon annan det. Men naiv det går det
inte att vara tyvärr. Jag gillar naiviteten. Den är där inte för att klanka ner andra. Det är det som är vackert. Det är det som är livet. Vi ska bara åt ett håll, och skall inte förgöra varandra
på den korta resan. Där i finns inget hopp.