inte vad

Om jag inte tar det personligen så betyder ju det att ingen bryr sig när art efter art blir borta, eller ekosystem efter ekosystem, eller livsgrundlaget. Kan det vara så att om de trycker på gillar över att elefanten snart är borta, så tar de en risk, för det första att GILLA och för det andra att se i kvitögat vad vi håller på med, men är det inte bättre att se, än att blunda. Om dessa folk börjar engagera sig händer inte det de tror, de blir inte uppäten men börjar resan mot meningen med livet, det är ju att livet fortsätter eller hur?

Jag går på sorgkurs, sorgarna köar, jag har förlorat det som var min bästa vän genom många år och det kommer att förbli sorgligt, men kan även bli till något mera, goda minnen över det vi delade, vår inre värld med varandra i lek samtal och genom litteratur. Everything must have an end, och att det tog slut, tar ju egentligen inte bort det vi hade. Jag kan inte dela hennes värld i dag, den har inte gemensamma nämnare, jag har djupdykat medan hon besteg de högsta topparna. Mellan där finns likosm inget, det får vara så.

Den andra person jag tror jag delade min innre värld med var min far, där ute i naturen i tyssnaden delade vi något stort och fint, glädjen över naturen och ner i de mest unseliga och svårupptäckta smädjur och växter, jag kan förstå hur min far tänkte då jag nog tänker på samma sätt. Och från han lärde jag stoltheten i hövlighet, respekt för det minsta, att ha hög stilförning och att vända det du har med dig till något positivt.

Att jag inte alltid lever upp till det? 🙂Nej men jag är ju inte mera än en människa förståss!

En dag i mitt nya gamla liv har passerat, jag är SÅ trött, att jag ser inte land här jag simmer runt. Och trots att jag tilll skillnand från medelhavsflyktningar, sitter skönt i en stol, så är allt bara imaginärt. En dag som ser ut såhär ungefär: Till psykolog i Stockholm shhh, det är tabu, sedan har jag två timmar innan jag skall vara med på ende de gelende aktionen, och då har jag redan endat i eländet, jag är zombie när jag omsider möter det positivt aktiva gänget. Jag är så trött att jag har problem att ta mig därifrån. Jag fikar innan elände de gelände, och ovanpå plånboken ligger en kvinnlig sak inpackat i grön plast, ovanpå plånboken så alla ser. Bridget Jones- generna som tydligen kan nedärvas lite vertikalt. Och jag är komplett Bridgett, med tröjan på insidan ut och även tydligen min insida ut och in. 

På pendeln hem sittar jag med en typ, som på något sätt liknar mig, vi möter blicken på samma sätt, helt neutralt, det går inte att tolka någonting, och det är sällan jag  möter sådanna här människor. Sedan åker jag för att lära kroppen att känna på kroppskännedom, och där möts vi likasinnade, vi som har en kropp och som medger att det inte alls går att förstå sig på den. 

Det har varit en vekca där vi får veta att människor fuskar sig til högskolan på högskoleprovet, att de blir läkare som aldrig kan sägas upp, fast de misköter sig totalt, det handlar om goda män som i grunden bara är onda, det handlar om att den som tar den lagliga vägen förlorar, det finns ju ingen himmel eller helvete, de får då inget straff, och snart är Trumpf världspresident, en komplett galning, som kan bli den nya lill-hilter, ja jag har fortfarande datadysleksi. Det handlar om avtal som skall till evig tid, nu är den inte så lång längre då lillhilter och co snart har förstörd vår jord. Med triumpfen har vi förkortat vårt jordeliv med minst 50, och då hade vi bara 50 kvar. Min kusin jobbar i teve och där låtsas man som inget, hon låtsas nu som hon inte känner mig, och det förstår jag gott. Hon måste hålla kvar i sina illusioner, och de måste vara oändliga. Hon måste låtsas som jag inte finns för annars har hon en nej sägare i sin garderob, och det du, är nog värre än att hamna snätt i uppgörets timma. Den är ju även kort den timman då man måste reflektera över sitt liv. jag är fortfande arg på henne, att hon inte hörs och syns och gömmer sig bakom gör att för mig är hon översynlig, och överllat och dess tystare hon är dessto mera hörs hon, hon tar snart all plats på denna lilla överbefolkade jord, hon är otroligt platskrävande, hon är snart en poltergeist, fast jag inte riktigt vet vad det är, hon har blivit till en känslomessig plåga. Tysnaden från henne ekar som ett tankläkareborr som aldrig uppphör, så sten oförskämd att zombiegöra sin bästa kompis, ja hon har sagt så, någon gång, och jag är ju lättlurat godtrogen och borde kunna jobbat som god man då jag inte stjäl funktionshindrades pängar, men däremot ville tycka det var ett lite för stort ansvar att sköta om andras pängar.

Så blir världen upp och ner och bak och fram och på insidan ut. Precis som mina tröjar och jag skäms för dem, men det gör inte de som verkligen kör andras liv i gröften. Tyvärr!