Livet går vidare, den som förljde bloggen min, såg nog ett mönster av upp och ner och ner och upp. Det går inte att koka soppa på en spik, och jag har framförhållning, jag kommer till att fortsätta gå
i riktining där jag ser ljus, och det är nog så här i världen att den som är viktigas för mig är mig. Då blir det en varig gillar, och jag kan inte dansa runddans här, jag måste vidare. Det kommer att
gå upp och ner och ner och upp i forsättningen med, men NU för 20 gång så måste det ta stopp. Så med en smiula självrespekt måste denna blogg ta slut.
Jag kan inte skriva en miljöblogg häller,
jag måste jobba tillsammans med andra. Everything must come to an end.
Om bloggen hade en funktion, det vet jag inte. Men i blant klev jag upp på natten och kunde sova vidare när jag hade smätat ut frustrationen här.
Men jag vet även att jag nu skriver på tomgång. Obama kommer inte att ringa, jag får göra det själv. Jag läser just nu om beroende, och hur man avvecklar det, vi ser på bloggen som ett beroende som ska ersättas
med något annat. Och då på ett lite högre nivå. Vi kallar det livskvalité.