Jag har gjort en runda, är på "oppløpsiden" som de sa förr i tiden på 10 000 meter i skridsoåkning, snabbfart. Och närmar mig målet, och avslutet av bloggandet.
På kvelderan ligger jag ofta
och tänker, tankarna har blivit till bloggbubblor, men med så många tankar hamnar de flesta i kvar.
I går var det min kusin, jag känner inte illska längre, men sorgen kommer alltid att återstå, jag gav bort
mitt hjärta, och får leva med amputerat hjärta. Samtidigt var det hon som satte gränsen, och jag kan aldrig mera fråga, jag kan inte utsätta mig mera, det ville jag inte kunna hantera.
Det andra som rör sig är
ju min stora medvetenhet om jordens gränser för förstörning. Och det ensamma i att vaa medveten närvarande, inte bara i mitt eget liv men i stort.
På nätterna är jag rätt välformulerat, nu på
morgonen är jag trött, men jag har den stora passionen för att vilja påverka och medverka till en ändring. Jag förstår inte min kusin, hon arbetar i media och kunne verkligen ha varit skillnaden om hon vågade. Jag
kommer aldrig till att förstå henne och hur hon sabbar sina egna chanser, hon äventyrar sina barns framtid, hon jobbar för ett system, där ända utgång är disaster, och hon verkar inte greppa det elemntära i att
inte vara medveten närvarande i sin samtid. Hon är inte närvarande medveten i min värld, jag undrar egentligen vilken klot hon lever på och jag blir rädd. Hon är ett pussel som inte går ihop. Hon är fantastisk
då jag aldrig har möttt någon som är så fin att vara med, när hon är närvarande, men hon har blivit plump, och väldigt upptagen och upptagen med vad då, det värkar inte gynna varken mig eller jordens
framtid.
Vi lever i en ny tid av förintelse. Vi är djur och om vi nu kan tänka planera och stukturera verkar vi inte vara särskilt överlägsna andra arter. Vi förinter, förintelsen råkar inte bara artsfrender,
nu förintar vi medarter, på vårat eget nivå, de stora däggdjuren, men även andra arter i expressfart, vi avrättar, vi har tagit rollen som gudar, vi manipulerar i kärnan av livet och jag väljer snart att bli
kristen, för där står det i alla fall att människor inte får ha den rollen, vi förintar, vi våldför oss på naturen, vi designar den som om den var en prydväxtträdgård. Vi har ingen rätt
att göra detta, vi skall backa i full respkt för skaparverket, och inte kladda ner den.
Det är som målningen Mona LIsa, den är given, tänk vilken straff den fick som kladdade ner Mona Lisa; och tänk nu belönar
vi dem som kladdar ner jorden. Ok jag är inte arg på min kusin, men jag är jättearg på att inte eliten har förstånd nog att låta detta ske.
Vi som inte var ursprungsmännsikor skulle bekämpa
naturen tämja den och kontrollera. Ok vi gjorde det och resultatet är som vilken psykopats som hälst, vi sitter med ett närvvrak av en jord, ribbat, våldtagen, strypt och regulerat dragen ner i smutsen och skändat, vi har lekt
med den helage koden till liv, kärnan till livet till livets gårta, vi saknar den fundementla respekt, och vi förintar, andra försvarslösa medindivider i rekordfart, individ som inte har någon egen röst, och inte kan stå
upp och försvara sig; vi lägger motorvägar över olika samhällen, som var hemmet till olika djuraratar, och motorvägar och annat skräpbyggen, dödar andra artar och samhällen och förintar det vackra, genuina.
Och vem gav oss rätten till det?