Ok jag prässade mig lite hårt i går, och straffen är one of these days som bara borde tillhöra litteraturen och inte verkligheten. Ja visst tog jag skada av min uppväxt, och visst hemsökas jag. Men jag kan inte ringa
och skälla ut någon 90 år senare. Budskapet vill vara; har du inte lagt det här bakom dig än, suck! Om man mördar ett barn, så finns det konsekvens. Ett själslig mord på ett barn finns inte som begrepp en gång.
Det finns inget ansvar och det finns ingen nåd.
Ok så är det så, jag måste accpetera dessa dagar när jag blir hemsökt, och gud fader för en jäklig plåga, men om jag nu skall accpterra det så
kan jag kalla det som hemsöker mig med ett lite nedvärerande ord, ja som svarta vargen i Bamse eller spöket Laban.
Om jag kan hälsa desssa dagar med tjena spöket Laban, som det var en lite underlägsen typ, som envisas att
komma, men om jag nu kallar han för spöke laban, det måste finnas ett bättre ord, så ser i alle fall inte spöket Laban så farlig ut.
Jag måste bara igenom dessa dagar, jag är inte ensam, det är nog
rätt vanlig och rätt tabu. Tjena hur mår du; ju tack i dag har jag spöket Laban på visit. Och han är en rätt plågsam gäst, han stjäler min tid och min energi, han är en riktig enrgitjuv, lille spöket
Laban.