varje vår har jag min höstdröm, jag drömmer att det har blivit höst, redan om våren. Det är en repeterande dröm, en klassiker kan en säga.
I natt kom den nya varianten, vi har just gått in
i vintern och jag drömte att hela nästa vinter vår och sommar var över och att det var höst. trevligt, för jag misgillar hösten, jag försöker ha en accepterande och tillåtande attityd till hösten, jag
försöker fokusera på det vackra, men långt där inne har jag allergi för höst.
Nu är jag i det minsta sanndrömd, det går alltid mot höst, och sen kom den nya varianten in höst redan, nu i
början av desember, hur skall jag tolka det här, lider jag av dystomi, ett evig innre mörker, livet är en evig höst och efter den är det slut.
Ok, det har varit ett tungt år, jag gillar inte höst, det positiva
är att jag gillar tidig vår, däremot verkar den alltid försvinna innan jag har hunnit ta den in och i en rädsla för att den snart är över, jag tar aldrig fel, jag hinner inte njuta för mentalt är jag redan
i hösten.
Det är folk som mig de kallar pessimister, det går aldrig mot vår, det går alltid mot höst, det är höst, det kommer snart att bli höst och den hänger över allting som en tung sanning,
för efter hösten kommer det inte alltid en ny vår. I överförd mening väntar alltid död efter höst.
Det positiva ändå är, sedan jag inte gillar detta scenariet, så älskar jag livet,
egentligen.