för

Känslor är ett jättesvårt område, sedan det är också en slags konsensus om att de är överflödiga, i bästa fall så orienterar de en i livet.

Jag är inte så förtjusad av välmaktsdagarna som folket säkert har förstått, sedan det högste läget i dessa dagarna är högmod, ignorans, oberoende, och dryghet. Alla imperier faller när folket har blivit mätta av dagar. Och inte har mera att stäba efter, och deras högsta mänskliga nivå eller stadie är så sabla lågt.

Grundkänsloran är en sju stycken eller lite beroende på. Den som tror att solen är till för egen del, och skall använda den enbart till att bli brun, har tappat kontakten med livet, och högmod stod för fall.

Förmågan att utrycka käsnlor omedlebart, kallas spontanitet. Den utrykcer sig direkt och i vissa fall högst betimligt. Det kan vara gulligt, men inte alltid så uppskattas det när man utrycker sig så direkt.

Eller för mycket. Det går inte att säga att min far var så spontan, arvsynden drabbar en lite ovillkorlig. Troligen gillade många trumpen, pga sin spontanitet, trots att den utrycker så mycken aggressivitet. Eller illska. Alla känslor kan utryckas spontant. Där är folk väldig olika. I forskning har inte känslor någon plats, fast det kan vara mycken konkurrens och aggressioner där med, den är ideelt sätt bacerat på rationellt tänkande, och där kan man tänka att även min person hade kommit till kort - i längden. Det är omöjligt att tulla eller tramsa där. Tänk på en viktig kongress bacerat på ren rationalitet, det är på tal om siffror som är avgörande för resultatet: Krig eller frid! Och rent spontant så trycker man på fel knapp, ja även verbal fel knapp. Det är en typ av skräck-scenarie, och då är ren skräck är en förstärkt känsla av rädsla, som är en av grund-känslorna. Nerdar är de som grottar sig ner i siffror och detaljer, och kanske är det flera män, eller så har det högre status i de miljön, eller så är det rent utav snack om förmågor eller en avsaknad av förmågor. Spontant betyder inte obehärskad, det är man först när man saknar kontroll över sina känslo-reaktioner. För eller och, det serni, är inte så jättebra miljö för någon att vara i.

Sedan det känslomässiga spektret är så avgörande. Det kan rädda eller förgöra en människa eller en hel nation, beroende på. Känslor kan ha en otrolig makt över människor, och i styrka och i brädd i från hat till kärlek, från miskunn till avund, den kan riktas och den vara på avväga, den kan knäcka eller att få något knäckt att växa. Det är grymt eller vackert, dvs ett spekter som i bästa fall vägleder, men i värsta fall ändar i ett blodbad. Den kan riva folk omkull, eller den resa dem upp igen. Och de flesta, tror jag, inte förstår hela skillnaden på den makt den utöver. Den kan riva folk med sig i de värsta och i de bästa syften. Men också likgiltig är, fast det inte är någon grundkänsla, eller är en avsaknad av känsla, någonting som förgör, om den får platsen. Det hela vore fattigt utan känslor, som i bästa fall skapar oaser.

Och passiva offer för en utveckling som leder till att allt levande omgörs till material, eller döda föremål. Nej härre gud eller, när vi kan få följa historian och vår egen historia vidare, som ett drama formad av hjältar och antihjältar, vem uppger livet för en passiv styrd utveckling eller styrd av pur girighet och likgiltighet, nej attans häller, livet är så mycket mera att kämpa för en formel styrd mot undergången. Sannorligen kan man tänka att det finns ett underskott av positiva känslor, sedan utvecklingen mycket är styrd av konkurrens och aggressioner.

Men vem överger själva livet, för innehållslösa föremål som skrotas efter 2,5 år på bilskroten. Vem orkar fylla haven med plastiga föremål, när vi hade en oas, den blåa planten, vem står för att ta livet av den, med en formel, aktivt gjord och styrd av människan. Självklart är det ett aktivt val att skrota allt livet. Man kan däremot skylla på att den är passiv, driven av själva hatet i oss. Vem tror att solen är till för att sola sig i, när den driver livet på jorden, när den driver vind och havstörmmar, som ger oss en förutsättning för att överleva, syra och livgivande växter och ligivande små djur. Vem överger livet, för att man själv vill ta livets utrymme. Vem orkar att visa bara aggressioner, när det är så dödande. Vem orkar att inbilla sig att vara så stora, när de är sabla oväsentliga.

Det är ett aktivt val. Och jag orkar inte vänta in resulatet, eller bruka hela resten av mitt liv på Facebook. Det kommer att bli konsensus och en egen fri vilja. Eller egen fri ovilja. När man sitter med Kevin Anderssons budgett:

https://youtu.be/geK_Oxrbl2Y

så förstår man inte varför några tvihåller på att förstöra allt liv, när det faktisk är helt frivilligt att dö ut eller inte. Just nu bickar vågen mot vårt utdöende, för att för många välnärda sitter på fel sida av vågen. Och obstruerar. Att de öppet blottar det som status. När det är så smått.

Rent känslomässigt så har det tagit hårt att se på, att folk jäktar själva undergången.

Och då är det inte enbart de spontana känslorna de drabbar, men en långdragen utmattningen av själva livs-glädjen. Eller livs-närven eller livs-tråden. Eller livets träd.

Språket man använder beror ju på i vilken miljö man föddes in i, men nästan alla förstår i vissa fall det samma språket, vissa ord förstår alla oavsett.

Ordet döden förstår alla, för att det är motsatsen till själva livet.

Och att det är ett högst personligen och valfritt val de gör. 

eller grundkänslan: Olycklig, sorgsen och desperat, och vi tar den vidare och fram till en vision.

Min spontantiet blev också borta, den blev offer för påhopp, kritik, självkritik, självtvivel, icke-accepterande och fördömmande hållningar. Men i sig själv kan den vara vacker enkel och helhjärtat, fri från strategi, inplanerade svåra ord, rakt fram och ganske befriande.

Visioner saknar samhället i dag och folk som står fram och pratar om framtiden och de möjliga visoner. Vad er det man vill och vart skal man.

Låt oss säga att jag skriver ett brev till mitt barnbarnsbarn Gustav, som börjar i skolan i år 2050, det är ju ennu en fiktiv person, men en dag så skall han börja i skolan, jag är då en riktig fin och gammal dam. Och ser fram mot det som komma skall. Min morfar hette Gustav, han dog då jag var 4,5 år, så jag lärde honom aldrig att känna. Så därmed är namnet en del av det förflutna och en vidare länk in i framtiden. Vi skriver det på engelska för även gamla damer kan ju skriva nestan på riktig engelska eller något så nära, de kan i alla fall skriva, bara fråga Dagny som just fyllde 109 år.

Dear Gustav.

I do hope and belive that you and your friends are okej today, and I do hope and believe the best for you in your future. I do wish and belive that you now can read in your history books about your great ancestories who did what ever they could, when they really did understand that the greatest threat to you and your schoolfriends ever, was the destruction of the life itself and the order of life, but you now can read about the effort they and we all made when they and we all understood that it should destroy all your possibilities for your and your good friends survival. From the moment they understood that you and your frinds was in really danger, they did whatever they should, to avoid it. We where all nearby destroying the air that you breath, the rich secret forests life, the gigantic deeply blue and pure oceans, and the principles for life on earth, and the natural smells and the sounds and the feelings of living just as a connection between your past and the future. I do hope and believe that you will pass this letter on till your next generations. And that you will feel a respect for you friends and for the future and the past, and that you still have and will pass on the possibilities to travel to other parts of the world, whitout just disturbing for the other ones.

The very very best from me, to you.

Det är ju det enkla gemensamma målen som saknas, här saknas dessutom skrivriktigheten, jag orkar inte att översätta det via google translate, och detts kan bara formuleras till något gemensant, när det har nått fram hur risligt vi alla ligger till, och att det helt sanningsenligt. Och att vi då alla vill det bästa.

Men då beror det på om någon står fram och uttalar det, och de visioner som vi egentligen alla äger, om att kunde låta våra små få gå framtiden säkert i möte. Sedan så få visioner finns, så finns det häller inte större alternativ till alla de nutida beskrivna "drömmar" som har farit helt på avväga, för att de inte är förankrade, ja de om att utvecklingen snart tar oss långt vidare än till Mars, de är rentutav gränslösa och vi kan nå gränslöst långt in i någonting som har tagit helt av ifrån alla de förutsättningar och möjligheter som verkligheten vår kan bjuda på. Och som jag egentligen tror att varken inga eller någon annan egentligen vill ha.

Och att livet återvänder även innuti en igen, då det också for sin väg under trycket av det dåliga som har pågått.