hämtning

det står alltid ett tåg, utan egentlig info, nästan två timmar för sent gick det, och med ett annnat mottot, ni får informationen om ni hinner. 

Trovärdighet, punktlighet, och också gamla farbröder ska hinna.

Jag har alltid tagit tåget, förstaprio, från lokalt till regionalt till Europa, resten tog jag inte tåget till, och då har jag upplevd det som nu kommer att bli omöjlig troligen i framtiden, i Asia, Amerika och utanför Australien, med familjen, och till Afrika innan jag bildade familj. Lyxigt ja, vi var i Vietnam i 2011, den sista stora familjeresan, tror jag. Fast vi åkte på ett uppdrag men njöt som turister. The best is yet to come? Vissa saker var bra nog, och denna resan var, fast vi såg djur vanvårdas enligt turistkonceptet, och döttrarna fick upp ögonen för detta, och är minst lika empatiska som jag, de kanske även reagerade före mig.

Det går inte så bra med mina mål, insatsen och prioriteringar.

Nu var det Mastern som gäller, och kursen är tagen, men var blev det av presterande, det funkar inte. Priroriteringar? De är jättedåliga, nu är det många, i ett ekonomisk forum, i en annan styrelse, jag försöker hänga med min klimatvalgrupp, jag har så många omtentor, och de drar och tar energin före, jag försöker sköta min facebookgrupp för biologiska måmgfalden, jag försöker börja återhämta mig efter en två års lång svacka, jag vill åka runt med Anna och tjejen och prövar hjälpa folk som behöver, jag sover dålig och rör runt, i bland skickas post som jag har lagrat i utkorgen fel, och i bland ringer telefonen till fel nummer. Att röra runt, och samtidig prioritera, planera och prestera, har blivit till vardagsstressen och de målen som jag vill nå, men fortfarande kommer det eller jag till kort.

 Är målen för höga eller är det bara jag som inte hoppar högt nog?

Det är en fråga som återkommer.