hämtning

sig själv, ser man inte andras insats, visar inte tacksamhet, konkurrerar med dem, för att vara best.

Äkta par som konkurrerar, gör att jag får ont i magen, att se föräldrarollen som ett team, och uppskatta vad den andra gör, är att uppfostra barnen till respekt för båda, och ta del i de olika områden av hushållsarbeten är en gradvis utbildning till vuxenvärld, där de flesta uppgifter är ren inlärning.

Det är ju inte så trevligt när föräldrar tävlar om att curla barnen, så de saknar viktiga färdigheter.

Förut måtte man vara självständig vid 16 års ålder, det är ganska ungt, men att mata trettiåringar? Som min far sa, så är det en glädje i att arbeta, och inte en plåga.

Den har jag köpt. Och den köpte jag utan vidare. Fast jag kan vara maklig.

det är att aldrig ha behövt att ge någonting för att få någonting.

Det innebär en lång kravlista på livet och andra, men ingen aning om att ge någonting.

Det är ett tillstånd där mycket blir likgiltig, och man kan känna suverän oavsett, gå upp och ner Himalaya hundra gånger utan att se någon ting, utan att känna något större, det är ett sätt att visa upp sig. Jag tror livet börjar tappa sin egen mening. Att spolera sin egen hjärna med olika preparat, blir okej. Det används liksom ändå bara till att kräva.

Livet är tross allt ett budget som skall balansera om det ska finnes en framtid, för att bara kräva och ta är paracitism, antigen på andra eller jorden, det leder också till förakt, kanske av den som servade en för mycket, sedan man har tappat förmågan till ansvar.

Kräftskivan har blivit att fiska slut kräftorna, sjunga snapssångar, och sedan spola ner resterna samt plastbesticket i toan, ja sedan det oavsett före eller senare hamnar i Östersjön och vem bryr sig?

Jag tycker också snapssångar är roliga, men jag tar dem inte allvar, förstår ni.

De är rent underhållande.