det är att aldrig ha behövt att ge någonting för att få någonting.
Det innebär en lång kravlista på livet och andra, men ingen aning om att ge någonting.
Det är ett tillstånd
där mycket blir likgiltig, och man kan känna suverän oavsett, gå upp och ner Himalaya hundra gånger utan att se någon ting, utan att känna något större, det är ett sätt att visa upp sig. Jag tror livet
börjar tappa sin egen mening. Att spolera sin egen hjärna med olika preparat, blir okej. Det används liksom ändå bara till att kräva.
Livet är tross allt ett budget som skall balansera om det ska finnes en framtid,
för att bara kräva och ta är paracitism, antigen på andra eller jorden, det leder också till förakt, kanske av den som servade en för mycket, sedan man har tappat förmågan till ansvar.
Kräftskivan
har blivit att fiska slut kräftorna, sjunga snapssångar, och sedan spola ner resterna samt plastbesticket i toan, ja sedan det oavsett före eller senare hamnar i Östersjön och vem bryr sig?
Jag tycker också snapssångar
är roliga, men jag tar dem inte allvar, förstår ni.
De är rent underhållande.